Torsdagen den 20/8 var jag inbjuden att tala inför alla Sundsvalls högstadieelever på en gala mot mobbning. Detta arrangemang hölls på Stora torget i Sundsvall, och var startskottet för ett projekt vid namn Friends 4 Life. Jag håller tummarna för att detta strålande projekt ska bli nationellt, och ni kan läsa mer om det här och här. Jag fick äran att dela scen med stjärnor som arrangören Ola Lindström (även initiativtagare till HIV-projektet Alla Tårar), artisten Anna Stadling, komikern Martin Lagos, artisten Mange Hellberg och musikern Jens Westin från bandet Corroded. Nedan kan ni läsa det tal jag höll. Ni får hemskt gärna dela detta vidare, så att Friends 4 Life ges den uppmärksamhet det förtjänar nationellt!
"Det är en speciell dag för mig idag, för idag börjar min äldsta dotter i första klass. Ända sedan hon föddes för sju år sedan har det varit min högsta önskan att hon ska få en helt annan skolgång än den jag fick, och min största skräck har varit att hon skulle få en skoltid som liknar den jag hade.
Jag växte upp med dåliga förutsättningar att passa in, och kände mig tidigt annorlunda och fel. När vi fick två olika bokpapper att välja på i första klass- grönt eller rött- så valde alla andra tjejer rött, medan jag valde grönt. När andra tjejer ville ha pärlhalsband och flätor med rosetter i håret så valde jag att spela fotboll och fantisera om att bli en hjälte som räddade folk ur brinnande hus. Jag kunde inte hålla käften, när det var tänkt att tjejer skulle vara tysta och snälla. I kombination med detta så kom jag från en skilsmässofamilj, och bodde mestadels hos min deltidsarbetande mamma, medan majoriteten av klasskompisarna kom från stabilda kärnfamiljer ur medelklassen. Dessutom hade jag känslorna på utsidan och grät ofta. Ni anar inte hur mycket jag förbannade denna egenskap! Om jag bara kunde sluta vara en sån förbannad lipsill! Jag misslyckades alltid kapitalt, och var därmed ett tacksamt villebråd för mobbarna.
De som blir mobbade är ofta de som redan har det svårt socialt. Som kommer från trasiga familjer, som har någon form av synlig eller osynlig funktionsvariation, eller andra faktorer som gör att de har svårt att känna sig självklara och trygga i klassen. Mobbaren utnyttjar detta, för att själv växa; för att själv skapa sig en stark position i gruppen. Det finns inget fegare än det.
Jag är arg på er mobbare. Jag vet att ni är här idag, att ni finns bland dem som är här och lyssnar. Jag tror att ni har era egna svårigheter och rädslor att kämpa emot, annars hade ni inte känt er manade att ge er på andra för att växa. Ni har som individer ett ansvar för hur ni behandlar andra. Samtidigt så har vi alla som kollektiv ett ansvar för att motverka de faktorer i vår kultur som skapar mobbning.
Vi lever i en kultur starkt präglad av konkurrens. Vi strävar ständigt efter hög status, och vi har tydliga regler för hur sådan ska uppnås. Det handlar om ekonomisk framgång, men även om mycket annat. Som grupp har pojkar och män högre status än flickor och kvinnor i vårt samhälle, och vita högre status än bruna. Vi ska helst vara rika, vita, smala, vackra, heterosexuella och ha normfungerande kroppar. Uppfyller vi dessa krav så upplever vi en känsla av att vara trygga och skyddade.
Bland er som är här och lyssnar idag vet jag att de allra flesta har egenskaper som avviker från dessa krav och faktorer som skänker status. Ni kanske har en diagnos som inte syns på utsidan, men som påverkar era förutsättningar i skolan. Ni kanske är oroliga över er vikt- som om det fanns bättre eller sämre kroppar! Ni kanske kommer från en familj som inte har råd att förse er med de senaste märkeskläderna. Somliga av er är varken tjejer eller killar, vilket är svårt i ett samhälle som är besatt av att dela upp alla människor i dessa två kategorier. Många av er attraheras inte av det så kallade “motsatta könet”, trots att hela omvärlden ständigt förutsätter att ni gör det. Andra är nya svenskar, vilket kan innebära att ni har djupa sår till följd av att ha bevittnat krig och död på nära håll. Att då försöka hitta sin plats och känna sig trygga i en tid där många människor ser er närvaro i Sverige som roten till alla samhällsproblem, är nog ofta väldigt svårt.
I detta system finns inga vinnare. Vi kommer alla att åldras, och vi kan alla bli sjuka. Vi kan alla förlora den rikedom vi har, och vi kan alla komma att bli tjocka. Även om de flesta av er känner er hemma i det kön som tilldelats er, och vet med er att ni är heterosexuella, så vet ni inte om era barn också kommer att göra det. Ni kan inte veta säkert om er bästa kompis uppfyller dessa krav. Det finns ett ord som jag vill att ni tar till er: Solidaritet. Var solidariska med varandra. Släng era snäva ideal och föreställningar om hur ni och andra ska vara på soptippen, och se skönheten och styrkan i olikheterna.
Denna dagen- dagen för höstterminens start- för 21 år sedan skulle jag börja sjunde klass. Jag skulle få börja i en delvis ny klass, då småskolorna slogs ihop. Jag var så hoppfull inför denna nystart, då jag endast skulle tvingas möta de gamla plågoandarna i korridoren ibland. Jag var glad när jag gick till skolan den morgonen, bara för att mötas av en av dessa gamla mobbare innan jag ens kommit innanför dörrarna. Denna sommar hade den svenska filmen “Kådisbellan” haft premiär, och i den fanns en karaktär som kallades “Fitt-Margit”. När han skrek detta nya öknamn till mig så kände jag hur mina förhoppningar om en nystart grusades, och mycket riktigt så förföljde det namnet mig sedan under hela högstadiet.
Att bli mobbad är något som formar oss. Mobbning lämnar svårläkta sår, men när de bleknat till ärr så har vi allt som oftast rest oss, stärkta av våra erfarenheter. Många av de mest färgstarka människorna ni ser omkring er har varit mobbade. De har- precis som er- inte klarat av att kompromissa med vilka ni är. De har inte heller haft möjligheten att bli någon annan. De har bara lärt sig med tiden att det som fick mobbarna att lägga märke till er är er egentliga styrka; Det som gör er unika!
Jag skulle kunna ta detta tillfälle i akt och framställa mig själv som en framgångssaga. Jag skulle kunna ge er historien om maskrosbarnet, den fula ankungen, som blommat ut, nått framgång och åstadkommit en massa coola saker i livet. Det vore lätt att göra det; Att sätta fokus på framgångarna, och hoppa över alla de där bakslagen, nederlagen och faktorerna som gör mig lika mänsklig som jag var på den tiden under grundskolan. Då, när då killarna i klassen slog mig, sparkade mig, tafsade på mig och gav mig öknamn. Det vore att gå rakt i fällan. Att framställa mitt bloggande, mitt musicerande, mitt arrangörskap eller min roll som kulturdebattör som framgångsrikt vore att positionera mig som lyckad enligt samma principer om konkurrens som jag just förkastat. Den största segern vi kan göra gentemot våra mobbare är att inse att vi inte behöver bevisa något för dem. Den största segern vi kan göra i arbetet mot mobbning är att kasta idealen om konkurrens, hierarkier och status på soptippen.
Min framgång ligger inte i vad jag åstadkommer, utan vem jag är. Jag är någon som lever ett liv rikt på vänner och kärlek, och det är framgång för mig. Jag har två barn, och att ge dem verktygen att älska sig själva, respektera och behandla andra solidariskt är framgång för mig. Att se mig själv i spegeln och tycka om den jag ser är framgång för mig. Att vara sann mot mig själv även om det strider mot normerna är framgång för mig.
Jag vill slänga ut en stor, varm kram till alla er därute som kämpar mot mobbning! Ni kommer att greja det här, och ni kommer att blomma ut som de stjärnor ni är- även om det inte känns så just nu. Till er andra- ni som varken mobbar eller blir mobbade, men som ser mobbningen omkring er: Ni vet inte vilken makt ni har! Tillsammans är ni starka, och tillsammans har ni makt att stå upp mot de som gör era klasskamrater illa! Det är läskigt att stå upp ensam mot mobbarna, men tillsammans är ni så många fler än dem. Möt dem tillsammans, och visa att ni inte accepterar deras beteende. Det är att visa att ni har ryggrad; att ni har civilkurage. Lämna ingen i sticket!
Till er lärare: Jag hoppas att ni aldrig någonsin lägger ansvaret för mobbningen hos den mobbade! Det borde vara en självklarhet, men mina lärare under låg- och mellanstadiet gav ständigt förslag på hur JAG skulle förändra mig för att slippa mobbningen, som enda strategi för att motverka att jag mobbades. Först på högstadiet hade jag en klassföreståndare som lade ansvaret på mobbarna. Han sade till mig att han inte kunde förstå varför jag blev mobbad, och menade att jag ju var så charmerande och trevlig. Jag tror inte att han förstår hur mycket de orden betydde! Jag hade ägnat hela min skolgång åt att försöka ändra på mig för att bli accepterad, och lärarna hade bara stärkt bilden av att det var mitt ansvar! Ingen är perfekt, och alla har vi saker att jobba med i vår personlighet. Oavsett vilka ojämnheter och kantigheter som finns i personligheten hos den som blir mobbad så förtjänar hen inte mobbningen! Att bli mobbad innebär att du ständigt är nervös, rädd, spänd och full av adrenalin. Att förvänta sig att en människa i detta tillstånd ska ändra sin personlighet för att passa in är helt enkelt inte rimligt.
När jag gick i grundskolan fanns inte internet. Vi hade inte Facebook, instagram, Twitter, snapchat, Tumblr eller Tinder. Vi hade inte ens mobiltelefoner! Jag kan bara föreställa mig hur otrygg tillvaron kan upplevas idag för den som mobbas. Internet är mobbarens bästa vän, och den mobbades värsta fiende. Tack vare internet kan mobbarna nå dem de mobbar dygnet runt. De kan sprida rykten, skriva elakheter, starta drev, sprida smygtagna bilder och så vidare. Unga människor drivs i värsta fall till självmord på detta vis.
När jag gick i skolan fanns inte begreppet “hämndporr”. Mobbning går hand i hand med sexism, och jag skulle inte kunna ställa mig här idag utan att ta upp den vinkeln. Såväl forskarna som många av oss övriga vet idag att det finns fler kön än två, men än så länge delas vi alla in i kategorierna man och kvinna. Utefter den uppdelningen så utgör kvinnorna hälften av befolkningen, men tyvärr behandlas kvinnors välmående ännu som ett särintresse. Jag kan lova er att i samtliga fall där flickor och tjejer drabbas av mobbning så finns kvinnohatet. Jag har redan berättat om öknamnet “Fitt-Margit”, som jag fick efter en karaktär som var en så kallat lösaktig flicka. Jag var även med om att som tolvåring bli indragen i ett mörkt rum av ett gäng killar, få tröjan nerdragen och skickas runt mellan dem så att de kunde ta på mina obefintliga bröst.
Det mest tacksamma sättet att sänka en tjej är med just kvinnohat. När tjejer mobbas så är det med öknamn som hora, fitta, bitch och slampa. Finns det avklädda bilder på tjejen ifråga så är det ett oerhört starkt maktmedel över henne. Hotet om att sprida dem kan skapa en oerhörd ångest hos vilken ung tjej som helst. En kille får vara lättklädd och visa sig i bar överkropp. En tjej får det inte, utan att bli objektifierad, hånad och förlöjligad. Detta är inget annat än kvinnohat. Jag har redan nämnt att killarna i min klass tafsade på mig, och att ofreda tjejer sexuellt är ett effektivt vapen för mobbande killar. Även tjejer som mobbar andra tjejer använder sig av samma sorts öknamn och ryktesspridning gällande sexuella vanor- och detta börjar långt innan tjejer kommit i den åldern att de gjort sexdebut! Allt detta handlar om samhällets syn på tjejers kroppar, sexualitet och ansvar att vara oskuldsfulla och avhållsamma för att respekteras. Det är en mycket förlegad syn, som gör stor skada!
Det bästa ni tjejer kan göra mot detta är att utöva systerskap! Ni är alla förlorare i detta, och ni är aldrig skyddade från att vara nästa tjej att drabbas. Glöm inte att ni som identifierar er som tjejer utgör uppemot hälften av befolkningen. Ni kan gemensamt vägra gå med på att ni själva och era systrar betraktas på det här viset! Era kroppar är era ena, och ingen annans, och vad ni väljer att göra med dem är er ensak, och er rättighet!
När killar utövar sexism mot tjejer i skolan så strävar de att växa i enlighet med machoidealen. På samma sätt kan de stärka sin position i machokulturen genom att trycka ner andra killar som inte lever upp till dessa ideal. När killar mobbas så kan mobbarna trycka på sådant som till exempel utseende, härkomst, sexuell läggning, social bakgrund, vikt eller personlighet, men aldrig kön. Att vara kille är i sig något positivt, och att vara sexuellt utlevande som kille är coolt- så länge du är heterosexuell. Kom igen, visst är vi redo att lämna sådana unkna värderingar bakom oss?
Vi måste också komma ihåg att oavsett om du är tjej, kille, befinner dig mittemellan eller utanför den uppdelningen, så gör mobbning lika ont. Det är ingen svaghet hos dig som kille om du tar åt dig, blir ledsen och gråter över mobbningen, för mobbning gör ont! Ingen ska lyssna på dem som säger åt er att ni “inte ska ta åt er” av mobbningen. De som säger så lägger ansvaret på er, hur välmenande de än är, och de vet inte hur det känns! Att våga vara ledsen och svag är att vara mänsklig. Hur ni än reagerar på mobbningen så är det de som mobbar som ska ändra sitt beteende.
Jag lämnade min dotter i skolan med tillförsikt idag. Jag är övertygad om att hon är på en bra plats, vilket är läkande för ett föräldrahjärta som ärrats av mobbning. Vad som är om möjligt ännu mer läkande är att på just denna dag ha fått chansen att säga allt detta till Er. Att få stå här och dela med mig av mina tankar och erfarenheter är ett av de mest hedrande uppdrag jag någonsin fått. Tänk om trettonåringen som fick sina förhoppningar om en nystart på höstadiet grusade hade vetat att jag en dag skulle få stå på denna scen och berätta allt detta- och kanske få någon därute att må lite bättre? Av hela mitt hjärta: TACK! Ja önskar er alla en fin hösttermin, och många fina vänskapspoäng i Friends 4 Life-spelet!"
Martin Lagos, jag och Mange Hellberg
