Igår, den 24 november, var en dyster dag för Sverige. Det Sverige vi inte längre känner igen, och där högerpopulismen normaliserats ända in i socialdemokratin, hos det parti som under så lång tid associerats med folkhemsbygge, välfärd och social trygghet. Regeringspartierna, S och Mp, tillkännagav en ny flyktingpolitik. En åtstramande sådan, med id-kontroller, som väntas slå hårdast mot ensamkommande flyktingbarn. Dessa ska även utsättas för medicinsk åldersbestämning. Tillfälliga, tidsbegränsade uppehållstillstånd införs, anhöriginvandringen begränsas, och gruppen "övriga skyddsbehövande" kommer hädanefter att nekas uppehållstillstånd. Besluten fattas med hänvisning till att kommuner och landsting går på knäna, och att Sverige måste få tid att hinna bygga upp socialtjänst, skola och omsorg där trycket idag är för högt.
Inom mig ringer mantrat om solidaritet framför allt annat, men det är inte vad jag tänkt skriva om idag. Idag vill jag skriva om internationella dagen för avskaffandes av mäns våld mot kvinnor.
Varje stängd dörr och återvändsgränd för de tolv miljoner syrier vars land ej längre existerar, är en seger för Daesh (Islamiska staten). Varje seger för Daesh är en seger för den fascism och det patriarkat som är deras stöttepelare. Fascism och patriarkala idéer är stark sammanlänkade överallt vi ser dem, såsom i Sverigedemokraternas partiprogram och förda politik. Patriarkatet är våldsamt, och alla oavsett kön faller offer för dess verkningar. Särskilt påtagligt blir det patriarkala våldet dock i den statistik som förs baserat på binära kön. Utövare av våld är nästan alltid män, och i nära relationer är offren väldigt ofta kvinnor.
Det patriarkala våldet tar sig dock väldigt många subtila uttryck. Det internaliseras i självhat, destruktiva tankar, begränsningar i vårt livsutrymme och den rädsla för män som vi anpassar våra liv efter. Detta tänker jag på när jag läser om den resolution som ledde till instiftandet av internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Där står: "Våld mot kvinnor avser enligt resolutionen handlingar som orsakar fysisk, sexuell eller psykologisk skada, både om det sker i det offentliga eller i privata sammanhang".
Mäns våld mot kvinnor grundar sig alltid i det patriarkala våldet, vilket genomsyrar hela vårt samhälle. Det orsakar ett enormt psykiskt lidande, både indirekt och direkt. Jag tänker på alla de kvinnor som överlevt det direkta våldet, alltså det som utövats av specifika män, gentemot specifika kvinnor. Vi skulle alla behöva gå i terapi för att hantera det indirekta, patriarkala våld vi alla utsätts för genom att leva i ett patriarkalt samhälle. Männen som utövar våldet skulle behöva det. De kvinnor som utsatts för det direkta våldet behöver det mest av alla. Att psykvården i dagens Sverige är så eftersatt och lågt prioriterad att endast en bråkdel av de som söker vård får den behandling de behöver- när de behöver den- möjliggör att patriarkatet och därmed mäns våld mot kvinnor fortsatt frodas i Sverige. Det visar sig bland annat i att sexton kvinnor varje år mördas av en man de har/tidigare haft en nära relation med.
Denna dag sänder jag kärlek till alla medsystrar därute som överlevt mäns våld.
Jag vill avsluta detta inlägg med en positiv nyhet som nått mig idag: I Gambia blir nu kvinnlig könsstympning förbjudet, med omedelbar verkan! Gambia är ett land jag besökt vid många tillfällen, och har en speciell relation till. Jag har ofta känt sorg vid tanken på att omkring 70% av alla personer med vagina i landet är könsstympade, och hoppats att de folkbildande projekt som förs i regionen mot denna tradition skulle leda till en förändring- förhoppningsvis i form av lagstiftning. Det vore naivt att tro att könsstympningen nu kommer att upphöra över en natt, men detta är ändå en stor seger! Om kvinnlig könsstympning är ett exempel på mäns våld mot kvinnor? Nej, traditionen har främst upprätthållits och utövats av kvinnor. Om den är ett exempel på patriarkalt våld? Absolut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar