Min enda tröst fyller mig med skam

Jag måste skriva om det som sker i Sverige just nu, trots att det bär emot. Det är alldeles för stort, för allvarligt, och vad som än kommer ur mina fingrar kommer att låta banalt. Den gångna veckan har karvat ordentligt i det krympta utrymme i mig som en gång i tiden huserade förtroende för politikernas handlingskraft, en tro på medmänskligheten, en tro (nåja) på rättsväsendet och en tillit till att det så kallade "svenska folket" har nåt smärtgränsen för hur mycket rasisimen kan tillåtas eskalera innan vi organiserar oss och förgör den. Gränsen för det sistnämnda har dock förflyttats åt höger så många gånger nu att jag endast känner mig förtvivlad. 

Igår kväll började min sjuåriga dotter prata om terroratentatet i Trollhättan, just innan hon skulle gå och lägga sig. Tankarna kom förmodligen sådär vid läggdags, som de så ofta gör för oss människor. Jag hajade till när hon med allvarlig röst frågade om jag visste att en person gått in på en skola i Sverige och attackerat elever med vapen? Jag trodde att hon var förskonad från nyheten, men hon hade snappat upp den via en TV hemma hos kompisar. "Vill du prata om det?" frågade jag. Hon nickade och kom och satte sig bredvid mig. Hon grät, och undrade varför den där killen hade gjort något så hemskt mot eleverna. Vi har pratat om rasism, och jag berättade att han var en sådan. Att han fått för sig att alla med vit hud är bättre än alla med mörk hud. Att prata om sådant med barn är så förbannat svårt, eftersom vi då presenterar en vuxenvärld som är så ovärdig. Som är så primitiv, sjuk och oförtjänt att deras tillit. Jag kände ur jag famlade efter bra svar, och efter lugnande ord. Jag är själv livrädd, så hur ska jag kunna dämpa oron hos mitt barn? Hon undrade om något sådant skulle kunna hända på hennes skola, och där hittade jag till slut några lugnande ord att ge henne. De orden är dock förknippade med så mycket skam att jag nätt och jämnt klarar att återge dem. 

Mitt svar till min dotter var: "Nejdå, det kommer aldrig att ske på din skola! De här människorna tycker illa om personer med mörk hud, och de allra flesta har ljus hud på din skola! De kommer inte att göra något sådant där!" Jag såg in i hennes blå ögon, och strök henne över det blonda håret, samtidigt som jag skämdes så att jag ville krypa ur mitt eget skinn. Jag fortsatte med att prata med henne om hur hemskt det är för alla de som har mörk hud och som är rädda nu, och att de inte borde behöva vara det, som för att i desperation försöka skrubba bort mina äckliga privilegier.

Jag läste en mycket viktigt sammanfattning av den senaste tidens rasistiska politik i Sverige i en viral statusuppdatering på facebook, skrivet av en person vid namn Erik Sandberg:

"SD-toppen Kent Ekeroth håller tal i Trelleborg inför såväl egna partisympatisörer som organiserade nazister. Han säger att flyktinginvandringen innebär ”vår undergång” och ”slutet för Sverige som svensk nation” och kallar sitt parti för en ”motståndsrörelse” och åhörarna för en ”spjutspets för att ta vårt land tillbaka”. Han ondgör sig över alla flyktingboenden som upprättas runtom i landet. ”De som bor granne med ett flyktingboende måste gå man ur huse varje dag och visa dem, att vi inte accepterar det här längre. Svenska folket har en lång stubin, men när den stubinen brunnit klart, då smäller det.” Och så skriker han under publikens jubel: ”Vi ska visa dem, nu är det dags! Nu smäller det!” 

Söndag 18 oktober:
En gammal skolbyggnad i Onsala i Kungsbacka, tänkt som asylboende, brinner ner, det tredje på en vecka.

Måndag 19 oktober:
I SD-sympatisörernas facebookgrupper kallas de brinnande flyktingförläggningarna för ett "försvarskrig” och uppmaningarna "bränn, bränn bränn!" blandas med recept på napalm och förslag på bästa tändvätskorna. 

Tisdag 20 oktober:
Asylboendet i Munkedal brinner. Polisen misstänker mordbrand.

Onsdag 21 oktober:
Kent Ekeroths bror och partivän Ted Ekeroth sprider en lista över blivande flyktingförläggningar, på facebook.
Ett tilltänkt flyktingboende i Upplands Väsby brinner.

Torsdag 22 oktober:
Ett tilltänkt flyktingboende i Perstorp brinner.
En ung man i Trollhättan skriver ett avskedsbrev, sätter på sig sin SS-hjälm och tar sina knivar och sitt svärd och går till attack mot alla barn och vuxna med utomeuropeiskt ursprung som han hinner komma åt på en skola. 15-årige Ahmed mördas. 21-årige Lavin mördas. Ytterligare en elev och en lärare får livshotande skador.

På nazistsajten Nordfront samlas hyllningarna till gärningsmannen. ”Två rasfrämlingar borta” skriver någon. ”Mina tankar är hos gärningsmannen som nu kämpar för sitt liv”, skriver en annan. ”EN STOOR DAG FÖR SVERIGE” tycker en tredje och tillägger ”DÖD ÅT SVARTSKALLARNA!!!” 

Fredag 23 oktober:
Det som har hänt i Trollhättan är ”ofattbart”, twittrar SD-ledaren."

Överallt läser jag om den senaste tidens utvecklings likheter med nittiotalets Sverige. Jag må har varit ung då, men menar ni att det inte är allvarligare idag? Under nittiotalet hade vi ett högerpopulistiskt parti som tog sig över fyraprocentspärren, och satt i riksdagen under EN mandatperiod. Idag har vi ett nyfascistiskt parti som inte bara sitter säkert I riksdagen, utan även är Sveriges tredje största. Hatets alla forum på internet piskar upp stämningen på ett sätt som inte var möjligt på nittiotalet. Jag kan bara hoppas att vi om några decennier får tid att bearbeta det som sker i Sverige idag, för det är ett stort trauma i vår historia. Det Sverige vi trodde oss känna tycks vara borta, och ingen känner sig längre säker på hur mycket värre det kommer att bli. Gränserna har redan flyttats så långt bort från allt det vi associerade med Sverige; tryggheten, folkhemmet, välfärden, solidariteten. Allt i enlighet med den nyliberala projektet och dess effekter. De med verklig makt i vårt samhälle kommer inte att ta några krafttag mot rasismen, för det passar dem utmärkt att vi inbillar oss att det är invandringen som är det största hotet mot Sveriges ekonomi. Så länge vi blänger sidledes och nedåt kommer vi inte att protestera över alla de miljarder som dessa skatteflyktingar försvinner med, och som kunde ha räddat den svenska skolan, vården och omsorgen.

Det som beskrivs i den citerade facebookstatusen ovan är så allvarligt att det är svårt att greppa. Sverige tredje största politiska parti uppmanar i princip till etnisk rensning, men inte inte en det får mig att våga hoppas att vändpunkten är här nu. Ett sådant partis inträde i riksdagen borde vara förbjudet enligt grundlagen. Media rapporterat dock endast pliktskyldigast om bränderna, som omnämns i små notiser. Det råder en stor ovilja att benämna terrorismen som just terrorism.

För varje dag av handlingsförlamning lever alla svenskar med mörkare hudfärg än mig i rädsla, och än grövre brott är troligtvis att vänta. Jag kommer att börja hjälpa till vid asylboendet närmast min bostad på dagarna från och med nästa vecka. För varje antiziganistiskt utspel från lokala politiker ska jag skänka en hundring till nästa EU-migrant jag ser. För varje hatkommentar som följer i lokaltidningarnas artiklar om utspelen så lägger jag på en krona. Jag tänker beväpna mig med solidaritet.