Igår dök dessa två nyheter upp kort efter varandra i mitt facebookflöde. Det här inlägget ska inte handla om vare sig Kulturhusfestivalen i Umeå, eller om Femen och vad jag har för åsikter om dem. Vad ser ni när ni ser dessa två bilder? Jag ser ett Sverige där vi har mycket gemensamt med talibanernas kvinnosyn.
Många därute hävdar hårdnackat att alla kroppar kan delas in i två kön- av vilket det ena har bröst som är sexuella objekt, medan den andra hälften själva får avgöra om och när deras bröst är sexuella. Mår ni inte illa när ni ser detta? Här har vi alltså å ena sidan en kvinna som just nu sitter i rättegång, åtalad för förargelseväckande beteende efter att ha visat sina bröst offentligt. Å andra sidan har vi ett glatt gäng arrangörer, av vilka de som läses som män är barbröstade på bästa plats i tidningen utan att det överhuvudtaget anses som konstigt. Hur kan denna skillnad i handlingsutrymme och hur vi tvångsmässigt betraktar och bemöter kroppar någonsin försvaras?
Notera att jag censurerat ansikterna på de barbröstade personer vars kroppar jag nu gjort politik av, för de har inte bett om att bli en del av denna debatt. Detta är dock inte en gest som brukar förunnas de som läses som kvinnor. Våra kroppar är alltid politiska. Är vi avklädda så anklagas vi för att göra oss till objekt. Är vi avklädda och tjocka så anklagas vi för att sprida osunda ideal. Är vi avklädda och smala så anklagas vi för att spela patriarkatet i händerna. Är vi avklädda och håriga så är vi äckliga och bidrar till nidbilder av feminister. Vi betraktas alltid genom den manliga blicken, för vilkens skull våra kroppar anses existera.
Att få bort den absurda tvångssexualiseringen av våra bröst är en viktigt nyckel på vägen mot en kultur där våra kroppar får existera för sin egen skull, och ingen annans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar