Dagens outfit: Hösttrender

Nej vet ni vad, att nu är jag less på politiken. Alldeles utmattad, som körd genom en mangel faktiskt. Därför bestämmer jag att från och med nu ska detta vara en modeblogg! Ja, ni hörde rätt! Jag börjar med att göra ett inlägg om höstens trender:

Det klassiska kompositionsgreppet "jordgubben" har på denna bild bytts ut mot det mer djärva "bajskorven"

 

 

Linnet på bilden ovan är ett så kallat "crustlinne", tryckt för hand på secondhandtröja, och ett måste i höst. Den feministiska trenden som blåser genom Sverige i den milda septemberluften gör trycket- en textrad hämtad från låten "Feedback and distortion" av bandet Misantropic- helt rätt!

 

Nedtill klär du dig lämpligast i leggings, föreställande motiv med arbetarklassromantik. Det här ligger bara sååå rätt i tiden just nu, och är så hett att hjärtat nästan hoppar över ett slag från sin plats till vänster i bröstkorgen! Ett par avklippta jeansshorts över dessa och du är hemma!

 

Matcha denna edgy outfit med en tygpåse- gärna med djurrättsmotiv för att bredda utbudet av budskap! Accessoarerna bör även innefatta en dos nitar för den rätta känslan. Svettbandet runt handleden kan med fördel prydas av ännu ett feministmärke; vad gäller sådana är tumregeln "more is more" denna höst!

 

Du behöver givetvis iklä dig ett par kängor i syntetläder för att göra denna outfit komplett. Sådana utgör en bas i varje skohylla och är ett måste för såväl mysiga strandpromenader, svampplockning, antirasistiska motdemonstrationer och en svängom i moshpiten på valfri punkspelning.

 

Denna nya, fräscha modetrend väntas komma starkt redan nu i september och kan komma att bli en riktig långkörare med sin hoppingivande, folkliga och tidlösa framtoning. Stilen har kommit att kallas "PK chic", och är här för att stanna!

 

 

 

 



Det rosa hotet mot demokratin

Igår genomförde Feministiskt Initiativ en kupp, där rosa "genusglasögon" häftades fast med häftmassa på andra partiers valaffischer. Samma personer som satt upp dem plockade ner dem igen inom loppet av ett dygn. Tilltaget har kallats för både vandalisering och "hot mot demokratin" av rasande företrädare från berörda partier. Det kan såklart diskuteras huruvida det är god sed att använda sig av andra partiers valaffischer som yta för sitt budskap, men personligen ser jag inget problem i detta när dessa nu återställdes i ursprungligt skick, samt inte spred något budskap som något av partierna officiellt vänder sig emot. Det kan tilläggas att Sverigedemokraterna slapp de förhatliga genusglasögonen.

Vi får minnas att Fi är nära att nå riksdagen nu, trots en budget för valkampanjen som ligger på runt 2 miljoner kronor. Att jämföra med de etablerade partiernas respektive valkampanjsbudget på omkring 20-40 miljoner kronor. Det finns uppenbarligen ett intresse för Fi:s politik, och vi skulle kunna betrakta kuppen som ett demokratiskt sett rättmätigt utrymme för deras politik.

Jag skulle vilja lyfta en annan sak som är ett hot mot demokratin: Så gott som hundra procent av de offentliga personer som är kvinnor och står upp mot rasism och/eller för feminism i Sverige idag hotas med våld och våldtäkt. Detta har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. De riskerar att tystas eller välja mindre triggande ämnen att skriva om, för att inte utsättas för hatet från SD:s fotsoldater. Det om något är ett hot mot demokratin. Våra förtroendevalda har reagerat ytterst undfallande och mansnormativt i den här frågan. Om kvinnor- enligt politikernas förförståelse om kön- nu utgjorde hälften av befolkningen så skulle detta betyda att halva befolkningen är förhindrad att delta i det offentliga samtalet och politiken på lika villkor.

När Uppdrag Gransknings program om Män som näthatar kvinnor sändes så följde ett ramaskri, bland befolkningen och i media. Från regeringens håll var det tyst. Kort därefter tvingades fotbollstränaren Magnus Persson och ordföranden Tommy Jacobsson avgå från Djurgården efter att ha utsatts för näthat. Vår statsminister, den inbitne Djurgårdssupportern Fredrik Reinfeldt, höll då pressträff och fördömde det inträffade med orden "Jag står här idag för att jag älskar fotboll". Som Maria Sveland- en av de kvinnor som utsatts för näthatet- påpekade så avslöjade han därmed mer än vad som kanske var avsett; om hans prioriteringar, privilegier och perspektiv.

När det uppdagades att halva befolkningen (den binära uppdelningen det transexkluderande samhället går efter) på ett så konkret sätt begränsas i sina demokratiska rättigheter var allt annat än en pressträff utlyst av denne statsminister om ämnet oacceptabelt. Någon sådan pressträff hölls alltså aldrig, men som en spark i ansiktet fick vi sedan se hur hoten mot företrädade för en fotbollsklubb väckte den reaktion hos vår statsminister som Uppdrag Gransknings avslöjanden borde ha gjort. Här ska det poängteras att jag inte på något sätt vill förminska Perssons och Jacobssons lidanden, men i relation till det systematiska och strukturella förtrycket av personer som är kvinnor i det offentliga samtalet så framstår Reinfeldt som en person som inte skulle känna igen de rosa glasögonen om de så klistrades fast på hans näsa med superlim.

Vad är ett par rosa glasögon på en valaffisch under en dag i jämförelse med detta?

Jag skulle snarare se det som rimligt att alla våra förtroendevalda tvingas bära rosa glasögon varje dag fram till dess att ingen person i Sverige längre tystas i vår demokrati på grund av sexism och misogynt hat. Fram till den dagen utgör avsaknaden av rosa genusglasögon ett hot mot demokratin.

Vem är du?

Alla barn som föds borde välkomnas med frågan: Vem är du? Inte nödvändigtvis i bemärkelsen att vi uttalar den mitt bland sammelsuriet av tårar, kroppsvätskor, slangar och klippandet av navelsträngen, men som en undran vi ständigt bär med oss.

Det är såklart bra att alltid försöka möta alla människor så förutsättningslöst som möjligt. Förutsättnngslöst är fördomsfritt, men vi använder oss också av kategoriserande som ett hjälpmedel för våra hjärnor att tolka världen. Det är mänskligt och i viss utsträckning nödvändigt. I möten med barn, och då speciellt i föräldraskapet, borde vi dock anstränga oss till det yttersta för att inte ha förutfattade åsikter om vilka individer vi har framför oss, för det är individer vars personlighet och egenskaper håller på att ta form. Om vi tror oss veta på förhand vilken individ som just kommit till världen så kommer vi garanterat att utesluta vissa alternativ för barnet ifråga, och uppmuntra de intressen och aktiviteter som passar våra antaganden.

Min poäng här är att barn är fullt kapabla av visa oss vem de är. Vi behöver bara ge dem alla möjligheter att ta reda på det. Visst är ni med mig så långt? Jag tror att det flesta är det, för det här var ju rätt självklara saker.

Jag kommer såklart in på det här med genus här, för ovanstående är hela tanken med genuspedagogik. Det handlar inte om att radera kön eller förbjuda vissa lekar eller uttryck. Det handlar om att ebjuda hela spektrat. Barnen kommer nämligen att visa eller tala om för oss vilka de är. Erbjud dem lekar, aktiviteter, kläder, sagor och roller som utvecklar alla sidor av vad det innebär att vara människa, och de kommer själva veta vad som är rätt för dem. De kommer också att veta vilka de attraheras av, och vilken deras könsidentitet är.

Förbud och begränsningar finner vi endast i de förutfattade meningarnas uppdelning i ett rosa respektive blått paket, baserat på genitalier. Vi finner dem också hos Sverigedemokraterna, som vill förbjuda ovanstående pedagogik i såväl förskolor som på universitet.

Shit vänsterkillar sysslar med just nu:

1) Lägga mer tid åt att häckla Fi än att kritisera den verkliga fienden: Rasisterna och kapitalisterna, aka. den blåbruna röran.

2) Ta sig tolkningsföreträde genom att påstå att Fi inte behövs i politiken, vilket är ungefär som att moderater hävdar att arbetarrörelsen inte behövs.

3) Gasta om hur värdelöst det är att rösta på Fi av ideologiska skäl och hävda att V är det enda rätta, för att i nästa andetag hävda att de båda partierna för samma politik.

4) Vara totalt blinda för att de - med sin påstått feministiska medvetenhet - faller i alla de klassiska fällorna vad gäller mäns styvmoderliga behandling av feminism.

Missförstå mig rätt: Jag har all sympati för den som röstar V. Jag diggar V skarpt - för att vara ett politiskt parti. Jag tänker att det är nödvändigt med ett parti i riksdagen som bygger sin feministiska politik på socialism. Men eftersom socialismen har en patriarkal och mansnormativ historia så lägger jag nu min kamp för att ett renodlat feministiskt parti ska komma in i riksdagen och föra upp feminismen högre på den politiska dagordningen. Angående anklagelserna om att Fi saknar klassanalys så tänker jag såhär: Vi blir inte kvitt patriarkatet utan att göra oss av med kapitalismen. Så långt är jag med er. Men jag tror också att vi kan krossa kapitalismen genom att bryta ner patriarkatet, ty de grundpelare de vilar på är (såsom hierarkier, konkurrens och makt) är så sammanflätade att det ena inte kan existera utan det andra. Det är också därför Fi's politik ohjälpligt har kommit att likna V:s.

Det är möjligt att jag läst Marx dåligt. Det är åtminstone vad ni vänstersnubbar kan komma att säga som svar på detta inlägg. Men vet ni vad? Den feministiska rörelsen har också haft och har stora tänkare, vars samhällsanalyser och förklaringsmodeller fått alltför lite utrymme i politiken. Detta i vanligt gammal patriarkal anda, och därför står jag fast vid att Fi behövs.

Här bjussar jag på lite personliga erfarenheter: Jag minns hur det var att växa upp utan pengar. Hur det var att vara den enda ungen i klassen vars jeans hann bli alldeles för korta innan jag fick nya, och hur jag försökte intala mig att lapparna på knäna var snygga. Jag minns utlandssemestrarna som klasskompisarna fick åka på, men aldrig jag. Jag minns magknipen när terminsavgiften på ridskolan höjdes med en hundralapp, och rädslan för att jag inte skulle få fortsätta med lektionerna. Det har lärt mig att hata klassamhället lika mycket som någon av er, jag lovar. Men jag minns också sexåringen som fällde mig till marken när jag var fem och lade sig ovanpå mig och juckade. Jag minns fröken som sa till mig att "De är nog bara kära i dig" när killarna i klassen jagade mig med bandyklubbor på rasterna och slog mig i skrevet med dem. Jag minns de som drog in mig i ett mörkt rum på ett disco och tog mig på de obefintliga brösten. Jag minns hur jag som enda tjej på fotbollsplanen blev retad tills jag inte vågade vara med mer. Det var den senare delen av exempel som kom att forma min identitet och kamplust mest. Ingen har rätt att påstå att mina partriarkala upplevelser av förtryck är underordnade dem jag upplevt på grund av klass, och särskilt inte någon man.

Med detta sagt så hoppas jag att ni kan fokusera på den verkliga fienden nu, sluta upp med att söndra och härska samt lita på att vi vill samma saker.

Jag blir nästan imponerad

SD-väljare är inte mina vänner

Det hårt arbetande gänget bakom sajten Inte Rasist Men har just publicerat ett inlägg som visar hur SD-politiker hetsar mot Kiki Nilsénius, en privatperson som lagt upp ett youtubeklipp där hen framför en låt som kritiserar Jimmie Åkesson. På ett SD-forum på Facebook med 4000 medlemmar postas kaskader av hot och önskningar om att hen ska bli våldtagen. I forumet finns högt uppsatta SD-politiker, förtroendevalda och kandidater, och bland dessa finns också de som kommenterar eller gillar det som skrivs.

Jag är en av dem som i affekt bett alla eventuella SD-väljare att ta bort mig som vän från Facebook. Huruvida detta är en bra strategi eller ej har diskuterats flitigt. Många anser att avståndstagandet bara ökar misstron och polariseringen, och att vi bör bemöta åsikterna med argument istället. Självklart vore det allra bäst om vi kunde omvända alla rasister, fascister och antifeminister med lugn och sansad retorik, fakta, historiebeskrivning, och genom ideologisk övertygelse visa på bättre alternativ. Jag är också övertygad om att det går- Om du är man och vit.

Den misogyni som Kiki Nilsénius utsätts för är en central del i SD:s ideologi. Kvinnohatet är en lika grundläggande komponent som rasismen. Rasifierade personer har såklart ingen skyldighet att ta diskussionen med SD-sympatisörerna, men det har inte heller personer som är kvinnor. De kommer nämligen sannolikt inte att lyssna på oss, och det ska inte vara vår plikt att utsätta oss för deras hat. Därför vill jag be dig som tycker att jag är okonstruktiv, feg, undvikande eller ostrategisk som avsäger mig samröre med SD-sympatisörer att tänka om. Frontlinjen för den kampen måste föras av personer som de potentiellt sett skulle kunna lyssna till. Du behöver vara vit, och du behöver vara man. Vinn över dem genom klassperspektivet, och vidga deras blickar vidare därifrån. Tack på förhand.

Jag vill samtidigt ge en stor eloge till alla er som orkar ta dessa diskussioner trots att ni varken är män eller vita. Om ni lyckats omvända motparter så får ni gärna berätta hur ni gjorde.Tills dess så för jag kampen vidare på mitt håll; genom att skriva, genom musiken, på demontrationer och manifestationer. Jag tror också att det finns en poäng i att ta avstånd från SD-väljare på Facebook: Det är en av alla signaler vi kan sända som visar att vi fortfarande förvägrar partiet legitimitet.

Vilka löper störst risk för bly i nackarna?

Minns ni det här klippet, där en lång rad kända ickemän visar hur kvinnohatet ser ut i Sverige idag? De hade alla utsatts för grovt näthat, med hot om misshandel, våldtäkt och mord. Ett hat kopplat till att de av avsändarna kategoriserades som kvinnor. Uppdrag Gransknings program följdes av en upprörd debatt om att kvinnohatets omfattning är ett demokratiskt problem. Ickemän riskerar att skrämmas till tystnad i det offentliga samtalet, eller censurerar sig själva genom att välja ämnen som är mindre provokativa för de Män som hatar kvinnor.

Liberala tyckare ägnar just nu mycket tid åt att problematisera den antirasistiska rörelsen. Alla deras fördömanden av rasism och nazism tycks följas av ett avståndstagande gentemot dess motpoler, vilka anses vara vänsterextremister. Begreppet extremism är nu avhängt var vi upplever en mittenpunkt, och denna har de senaste decennierna förflyttats allt längre åt höger. Du behöver inte göra särskilt mycket för att anses vara vänsterextrem idag. Exempel på vänsterextrema aktiviteter kan vara att demonstrera mot nazism eller ha den dåliga smaken att bli nedstucken med kniv på väg hem från ett firande av internationella kvinnodagen.

Liberalerna försvarar också ihärdigt nazisternas rätt att demonstrera, i demokratins och yttrandefrihetens namn. Samtidigt höjs alltfler röster för att Sverige, med stöd i lagen och FN’s konvention mot rasism, ska upphöra med att bevilja nazister rätt att demonstrera. Det är en vanlig liberal hållning att rådande politiska ordning är en god ordning, och att den ska försvaras och upprätthållas. Jag vill ifrågasätta detta, för jag anser inte att rådande ordning idag ger oss alla samma förutsättningar i det vi kallar för ett demokratiskt samhälle.

Alla de journalister som berättade om näthatet i Uppdrag Granskning visade att vårt demokratiska samhälle har brister, i just det fallet beroende av diskrimineringsgrunden kön. När liberaler investerar så mycket tid åt att försvara nazisters demokratiska rätt att demonstrera så sker det på bekostnad av de grupper som utsätts för nazisternas hat. När de tillåts att sprida sin ideologi offentligt sänds detta budskap till oss: Vår trygghet, vårt handlingsutrymme och vår rätt att slippa utsättas för hat är underordnad deras rätt att uttrycka sin åsikt. Vad innebär det för oss om inte en inskränkning i våra demokratiska rättigheter? Vad innebär det om inte en risk att vi låter oss tystas och inte vågar lita på att yttrandefriheten gäller även oss?

De liberaler som försvarar nazisternas yttrandefrihet och demokratiska rättigheter gör det för att de är privilegierade nog att inte känna sig hotade personligen av deras ideologi. De väljer därmed bort solidariteten gentemot alla de grupper vars demokratiska rättigheter inskränks av nazisternas handlingsutrymme. Här haltar vår demokrati, och här behöver den stärkas för att innefatta alla på lika villkor. Athena Farrokhzads sommarprat i P1 avslöjade flera saker om var liberalerna står idag. Högern visade sig uppröras mer över att en 35 år gammal låt av Ebba Grön spelades i programmet än av de fasansfulla berättelserna om strukturell rasism som vi fick lyssna till.

Textraden om att borgarna tål lite bly i nackarna må vara makaber, men den beskriver knappast ett reellt hot, då borgare som grupp knappt har behövt akta nackarna sedan 1789. Det spelade mindre roll för alla de som anmälde programmet till granskningsnämnden. Det är intressant, för samma grupp som ivrigt försvarar nazisters yttrandefrihet slår alltså bakut när det plötsligt är den grupp de själva tillhör som utsätts för hatet. Rätten att spela “Beväpna er” i radio omfattades i dessa personers tycke inte av yttrandefriheten, medan de försvarar rätten att offentligt uttrycka ideologiska ståndpunkter som genom historien lett till miljoner människors död. Det är en hållning som bara förtjänar förakt.