Mitt eget Köln.

Jag minns hur jag sprang, och hur de gensköt mig från alla håll. De hade tillhyggen, och de skrattade. "Sluta!" skrek jag. Jag letade efter någon glimt av empati i deras ögon, försökte nå in bortom gruppdynamikens diktatur. De reagerade inte. Deras slag träffade mig i skrevet, gång på gång. Snyftande sökte jag skydd. Det måste finnas en utväg! Alla ord de yttrade sinsemellan handlade OM mig, som om jag inte var närvarande. Mina egna bönfallanden om nåd bemöttes aldrig. De lät mig springa, bara för att få njuta av katt- och råttaleken. Snart hade de genskjutit mig, igen. Jag såg mig desperat omkring. Fanns det ingen som såg, som kunde rycka in och hjälpa mig? Jag var inte lika stark som dem, och de var säkert femton stycken. Jag försökte hitta deras svaga länk. Någon måste väl känna empati? Någon av dem måste väl se mina tårar och känna att vad de gjorde var fel? Nya armar runt min kropp. Flera par. Sedan käppen som slogs mot mitt underliv. Det började göra riktigt ont. "Kan det inte bara vara över?" Det mest påtagliga var hur roligt de hade. Hur uppsluppna de var. Jag var en leksak, för dem att nyttja bäst de ville. Att slå mig mellan benen var att göra poäng. Däremellan lät de mig löpa på deras spelplan, bara för att fånga in mig när det behagade dem. Jag var så trött, så rädd, så ledsen, så nedbruten.

Så ringde klockan in. Rasten var slut. Jag var åtta år, och killarna som jagat mig var mina klasskamrater. De var alla vita, från svenska medelklassfamiljer. #vitakillarigrupp

Om psykisk misshandel

Var rädd om dig. Radera historiken efter att ha läst detta inlägg om du är rädd för vilka konsekvenserna kan bli!

Bilden är lånad från psykiskmisshandel.se

Få saker gör mig så heligt förbannad som psykisk misshandel, och jag har grottat ner mig i ämnet. Den kan lämna sår som aldrig någonsin läker, och vara nog så allvarligt som fysisk misshandel. Problemet är att den psykiska misshandeln inte syns, och därför kan inte offret dokumentera några skador eller visa upp dem för polisen. Jag vill verkligen inte bagatellisera fysisk misshandel med detta inlägg, men fokusera på den psykiska. Detta för att denna form av misshandel kan vara ännu svårare att upptäcka för en utomstående, och även för den drabbade själv. Precis som med fysisk misshandel så sker en normaliseringsprocess, som i regel leder till att offret skuldbelägger sig själv, och tror sig bära skuld för våldet. Våldsverkaren får offret att tro att hon provocerar honom till att misshandla, och att våldet skulle kunna upphöra om hon bara ändrade beteende. Detta är naturligtvis helt felaktigt. Fysisk misshandel föregås ofta av psykisk, och det är svårare att se en gräns för när otrevligheter går över i misshandel när det gäller psykiskt våld än fysiskt. Den som misshandlar fysiskt passerar en gräns vid det berömda "första slaget", men för den som uteslutande ägnar sig åt psykisk misshandel är gränserna mer flytande.

Har någon hört talas om att en förövare fått fängelsestraff för psykisk misshandel? Har någon hört talas om att en förälder fått ensam vårdnad om barnen för att partnern utsatt familjen för psykisk misshandel? Därute i stugorna finns mängder av barn som lider under hela sin uppväxt, och som får psykiska skador som aldrig läker, eftersom de växer upp med en förälder som misshandlar dem psykiskt. Vårt samhälle är väldigt dysfunktionellt när det gäller att hantera psykisk ohälsa i största allmänhet, och det visar sig i hur osynliggjort psykiskt våld är. Det visar sig även i hur utsatta och skyddslösa offer för psykisk misshandel är - något som kan försvåra läkningsprocessen. Det finns väldigt mycket att säga om detta, men jag kommer inte att gå in på rättsliga aspekter i detta inlägg.

Sidorna psykiskmisshandel.se, varningstecken.n.nu och narcissism.nu beskriver utförligt beteendemönstren hos förövarna, och den som upplevt psykisk misshandel känner snabbt igen sig i de beskrivna mekanismerna och händelseutvecklingen. Där står att det inte går att se vem som ägnar sig åt psykisk misshandel, men jag skulle ändå vilja nämna några punkter som kan utgöra varningssignaler. Den som känner igen detta hos något par i sin umgängeskrets kan komma att göra stor skillnad genom att fråga den som eventuellt är utsatt hur den mår och om allt står rätt till där hemma. Observera att dessa tecken inte är några bevis för att misshandel förekommer, utan rätt och slätt varningssignaler.

Jag kommer att använda "han" som pronomen på förövaren här, och "hon" som pronomen på den utsatta, eftersom mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt sett mer utbrett samhällsproblem än det motsatta, men exemplen kan såklart även appliceras på kvinnliga förövare, och på manliga offer.

1. Den som är narcissist/ har psykopatiska drag är ofta socialt kompetent och charmerande. Han är inte sällan framgångsrik och tycker om att stå i centrum för andra uppmärksamhet. Han lever för att få bekräftelse.

2. Förövaren framställer sig själv som offer. Det kan handla om att han beskriver partnern som krävande, på olika sätt, och situationen därhemma som dränerande. Han söker sympati för sin tunga livssituation, och framställer gärna partnern som labil. 

3. Trots sin beskrivning av situationen hemma som tung och dränerande så är det förövaren som syns till mest frekvent i sociala sammanhang. Det är han som har ett rikt socialt liv. Den utsatta syns däremot till alltmer sällan, i takt med att misshandeln intensifieras. Detta beror på att misshandeln drar ner henne psykiskt och gör henne utmattad, men även på att en förövare alltid söker efter att nå kontroll över sitt offer genom att avskärma henne socialt och hindra henne från att leva ett aktivt liv utanför hemmet. 

4. Förövaren har ett stort behov att att skydda sig själv genom att framställa sig som väldigt reko. Om han rör sig i kretsar där det är viktigt att vara politiskt korrekt så spelar han gärna rollen som den schyssta killen. Allt för att underminera offrets trovärdighet om hon skulle få för sig att börja berätta sanningen för omgivningen. Vi ska givetvis inte misstänkliggöra alla politiskt korrekta och feministiska killar därute, men dessa personlighetsdrag är klassiska tillsammans med de övriga punkterna på listan.

5. Det är av största vikt för förövaren att hålla de raseriutbrott och den terror som pågår innanför hemmets väggar till just hemmet. Ilskan och det heta temperamentet kan dock skymta igenom i andra sammanhang, och glimtar av detta kan läggas till listan av varningssignaler.

6. Om barn finns med i bilden så kan en otrygg anknytning märkas i umgänget mellan dem och den våldsamma föräldern. För den observanta blir det uppenbart att den andra förälderns sällskap föredras.

Vi kan oftast inte ändra på förövarna, för det är högst osannolikt att de kommer till insikt om att de är våldsverkare. Om de mot förmodan skulle göra det så krävs det att de söker hjälp, eftersom de i många fall lider av en personlighetsstörning. Vad du som vän eller bekant kan göra är att visa den utsatta ditt stöd. Det sker alltför ofta att män som visar sig vara kvinnomisshandlare eller våldtäktsmän snabbt ursäktas av sin umgängeskrets, som förminskar brotten. De betraktar honom som "en schysst kille", som nog inte är en "riktig" kvinnomisshandlare eller våldtäktsman. Just hans brott var nog inte så farliga. Snart dricker de öl eller tar en fika ihop igen. De signaler som därmed sänds ut till överlevaren säger att hennes trauman och skador inte är värda att ta på allvar. Det försvårar hennes läkningsprocess. Ta den överlevare som berättar om psykisk misshandel på allvar, och fundera över om du vill ha en sådan våldsverkare i ditt liv genom att fortsätta umgås med honom.

Läs mer här:

http://www.varningstecken.n.nu/

http://psykiskmisshandel.se/

http://www.narcissism.se/

Dagen för avskaffande av våld mot kvinnor

Idag, den 25 november firar vi den internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Dagen instiftades av FN's generalförsamlings tredje kommitté år 1999.

Igår, den 24 november, var en dyster dag för Sverige. Det Sverige vi inte längre känner igen, och där högerpopulismen normaliserats ända in i socialdemokratin, hos det parti som under så lång tid associerats med folkhemsbygge, välfärd och social trygghet. Regeringspartierna, S och Mp, tillkännagav en ny flyktingpolitik. En åtstramande sådan, med id-kontroller, som väntas slå hårdast mot ensamkommande flyktingbarn. Dessa ska även utsättas för medicinsk åldersbestämning. Tillfälliga, tidsbegränsade uppehållstillstånd införs, anhöriginvandringen begränsas, och gruppen "övriga skyddsbehövande" kommer hädanefter att nekas uppehållstillstånd. Besluten fattas med hänvisning till att kommuner och landsting går på knäna, och att Sverige måste få tid att hinna bygga upp socialtjänst, skola och omsorg där trycket idag är för högt.

Inom mig ringer mantrat om solidaritet framför allt annat, men det är inte vad jag tänkt skriva om idag. Idag vill jag skriva om internationella dagen för avskaffandes av mäns våld mot kvinnor.

Varje stängd dörr och återvändsgränd för de tolv miljoner syrier vars land ej längre existerar, är en seger för Daesh (Islamiska staten). Varje seger för Daesh är en seger för den fascism och det patriarkat som är deras stöttepelare. Fascism och patriarkala idéer är stark sammanlänkade överallt vi ser dem, såsom i Sverigedemokraternas partiprogram och förda politik. Patriarkatet är våldsamt, och alla oavsett kön faller offer för dess verkningar. Särskilt påtagligt blir det patriarkala våldet dock i den statistik som förs baserat på binära kön. Utövare av våld är nästan alltid män, och i nära relationer är offren väldigt ofta kvinnor.

Det patriarkala våldet tar sig dock väldigt många subtila uttryck. Det internaliseras i självhat, destruktiva tankar, begränsningar i vårt livsutrymme och den rädsla för män som vi anpassar våra liv efter. Detta tänker jag på när jag läser om den resolution som ledde till instiftandet av internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Där står: "Våld mot kvinnor avser enligt resolutionen handlingar som orsakar fysisk, sexuell eller psykologisk skada, både om det sker i det offentliga eller i privata sammanhang".

Mäns våld mot kvinnor grundar sig alltid i det patriarkala våldet, vilket genomsyrar hela vårt samhälle. Det orsakar ett enormt psykiskt lidande, både indirekt och direkt. Jag tänker på alla de kvinnor som överlevt det direkta våldet, alltså det som utövats av specifika män, gentemot specifika kvinnor. Vi skulle alla behöva gå i terapi för att hantera det indirekta, patriarkala våld vi alla utsätts för genom att leva i ett patriarkalt samhälle. Männen som utövar våldet skulle behöva det. De kvinnor som utsatts för det direkta våldet behöver det mest av alla. Att psykvården i dagens Sverige är så eftersatt och lågt prioriterad att endast en bråkdel av de som söker vård får den behandling de behöver- när de behöver den- möjliggör att patriarkatet och därmed mäns våld mot kvinnor fortsatt frodas i Sverige. Det visar sig bland annat i att sexton kvinnor varje år mördas av en man de har/tidigare haft en nära relation med.

Denna dag sänder jag kärlek till alla medsystrar därute som överlevt mäns våld.

Jag vill avsluta detta inlägg med en positiv nyhet som nått mig idag: I Gambia blir nu kvinnlig könsstympning förbjudet, med omedelbar verkan! Gambia är ett land jag besökt vid många tillfällen, och har en speciell relation till. Jag har ofta känt sorg vid tanken på att omkring 70% av alla personer med vagina i landet är könsstympade, och hoppats att de folkbildande projekt som förs i regionen mot denna tradition skulle leda till en förändring- förhoppningsvis i form av lagstiftning. Det vore naivt att tro att könsstympningen nu kommer att upphöra över en natt, men detta är ändå en stor seger! Om kvinnlig könsstympning är ett exempel på mäns våld mot kvinnor? Nej, traditionen har  främst upprätthållits och utövats av kvinnor. Om den är ett exempel på patriarkalt våld? Absolut.

Min enda tröst fyller mig med skam

Jag måste skriva om det som sker i Sverige just nu, trots att det bär emot. Det är alldeles för stort, för allvarligt, och vad som än kommer ur mina fingrar kommer att låta banalt. Den gångna veckan har karvat ordentligt i det krympta utrymme i mig som en gång i tiden huserade förtroende för politikernas handlingskraft, en tro på medmänskligheten, en tro (nåja) på rättsväsendet och en tillit till att det så kallade "svenska folket" har nåt smärtgränsen för hur mycket rasisimen kan tillåtas eskalera innan vi organiserar oss och förgör den. Gränsen för det sistnämnda har dock förflyttats åt höger så många gånger nu att jag endast känner mig förtvivlad. 

Igår kväll började min sjuåriga dotter prata om terroratentatet i Trollhättan, just innan hon skulle gå och lägga sig. Tankarna kom förmodligen sådär vid läggdags, som de så ofta gör för oss människor. Jag hajade till när hon med allvarlig röst frågade om jag visste att en person gått in på en skola i Sverige och attackerat elever med vapen? Jag trodde att hon var förskonad från nyheten, men hon hade snappat upp den via en TV hemma hos kompisar. "Vill du prata om det?" frågade jag. Hon nickade och kom och satte sig bredvid mig. Hon grät, och undrade varför den där killen hade gjort något så hemskt mot eleverna. Vi har pratat om rasism, och jag berättade att han var en sådan. Att han fått för sig att alla med vit hud är bättre än alla med mörk hud. Att prata om sådant med barn är så förbannat svårt, eftersom vi då presenterar en vuxenvärld som är så ovärdig. Som är så primitiv, sjuk och oförtjänt att deras tillit. Jag kände ur jag famlade efter bra svar, och efter lugnande ord. Jag är själv livrädd, så hur ska jag kunna dämpa oron hos mitt barn? Hon undrade om något sådant skulle kunna hända på hennes skola, och där hittade jag till slut några lugnande ord att ge henne. De orden är dock förknippade med så mycket skam att jag nätt och jämnt klarar att återge dem. 

Mitt svar till min dotter var: "Nejdå, det kommer aldrig att ske på din skola! De här människorna tycker illa om personer med mörk hud, och de allra flesta har ljus hud på din skola! De kommer inte att göra något sådant där!" Jag såg in i hennes blå ögon, och strök henne över det blonda håret, samtidigt som jag skämdes så att jag ville krypa ur mitt eget skinn. Jag fortsatte med att prata med henne om hur hemskt det är för alla de som har mörk hud och som är rädda nu, och att de inte borde behöva vara det, som för att i desperation försöka skrubba bort mina äckliga privilegier.

Jag läste en mycket viktigt sammanfattning av den senaste tidens rasistiska politik i Sverige i en viral statusuppdatering på facebook, skrivet av en person vid namn Erik Sandberg:

"SD-toppen Kent Ekeroth håller tal i Trelleborg inför såväl egna partisympatisörer som organiserade nazister. Han säger att flyktinginvandringen innebär ”vår undergång” och ”slutet för Sverige som svensk nation” och kallar sitt parti för en ”motståndsrörelse” och åhörarna för en ”spjutspets för att ta vårt land tillbaka”. Han ondgör sig över alla flyktingboenden som upprättas runtom i landet. ”De som bor granne med ett flyktingboende måste gå man ur huse varje dag och visa dem, att vi inte accepterar det här längre. Svenska folket har en lång stubin, men när den stubinen brunnit klart, då smäller det.” Och så skriker han under publikens jubel: ”Vi ska visa dem, nu är det dags! Nu smäller det!” 

Söndag 18 oktober:
En gammal skolbyggnad i Onsala i Kungsbacka, tänkt som asylboende, brinner ner, det tredje på en vecka.

Måndag 19 oktober:
I SD-sympatisörernas facebookgrupper kallas de brinnande flyktingförläggningarna för ett "försvarskrig” och uppmaningarna "bränn, bränn bränn!" blandas med recept på napalm och förslag på bästa tändvätskorna. 

Tisdag 20 oktober:
Asylboendet i Munkedal brinner. Polisen misstänker mordbrand.

Onsdag 21 oktober:
Kent Ekeroths bror och partivän Ted Ekeroth sprider en lista över blivande flyktingförläggningar, på facebook.
Ett tilltänkt flyktingboende i Upplands Väsby brinner.

Torsdag 22 oktober:
Ett tilltänkt flyktingboende i Perstorp brinner.
En ung man i Trollhättan skriver ett avskedsbrev, sätter på sig sin SS-hjälm och tar sina knivar och sitt svärd och går till attack mot alla barn och vuxna med utomeuropeiskt ursprung som han hinner komma åt på en skola. 15-årige Ahmed mördas. 21-årige Lavin mördas. Ytterligare en elev och en lärare får livshotande skador.

På nazistsajten Nordfront samlas hyllningarna till gärningsmannen. ”Två rasfrämlingar borta” skriver någon. ”Mina tankar är hos gärningsmannen som nu kämpar för sitt liv”, skriver en annan. ”EN STOOR DAG FÖR SVERIGE” tycker en tredje och tillägger ”DÖD ÅT SVARTSKALLARNA!!!” 

Fredag 23 oktober:
Det som har hänt i Trollhättan är ”ofattbart”, twittrar SD-ledaren."

Överallt läser jag om den senaste tidens utvecklings likheter med nittiotalets Sverige. Jag må har varit ung då, men menar ni att det inte är allvarligare idag? Under nittiotalet hade vi ett högerpopulistiskt parti som tog sig över fyraprocentspärren, och satt i riksdagen under EN mandatperiod. Idag har vi ett nyfascistiskt parti som inte bara sitter säkert I riksdagen, utan även är Sveriges tredje största. Hatets alla forum på internet piskar upp stämningen på ett sätt som inte var möjligt på nittiotalet. Jag kan bara hoppas att vi om några decennier får tid att bearbeta det som sker i Sverige idag, för det är ett stort trauma i vår historia. Det Sverige vi trodde oss känna tycks vara borta, och ingen känner sig längre säker på hur mycket värre det kommer att bli. Gränserna har redan flyttats så långt bort från allt det vi associerade med Sverige; tryggheten, folkhemmet, välfärden, solidariteten. Allt i enlighet med den nyliberala projektet och dess effekter. De med verklig makt i vårt samhälle kommer inte att ta några krafttag mot rasismen, för det passar dem utmärkt att vi inbillar oss att det är invandringen som är det största hotet mot Sveriges ekonomi. Så länge vi blänger sidledes och nedåt kommer vi inte att protestera över alla de miljarder som dessa skatteflyktingar försvinner med, och som kunde ha räddat den svenska skolan, vården och omsorgen.

Det som beskrivs i den citerade facebookstatusen ovan är så allvarligt att det är svårt att greppa. Sverige tredje största politiska parti uppmanar i princip till etnisk rensning, men inte inte en det får mig att våga hoppas att vändpunkten är här nu. Ett sådant partis inträde i riksdagen borde vara förbjudet enligt grundlagen. Media rapporterat dock endast pliktskyldigast om bränderna, som omnämns i små notiser. Det råder en stor ovilja att benämna terrorismen som just terrorism.

För varje dag av handlingsförlamning lever alla svenskar med mörkare hudfärg än mig i rädsla, och än grövre brott är troligtvis att vänta. Jag kommer att börja hjälpa till vid asylboendet närmast min bostad på dagarna från och med nästa vecka. För varje antiziganistiskt utspel från lokala politiker ska jag skänka en hundring till nästa EU-migrant jag ser. För varje hatkommentar som följer i lokaltidningarnas artiklar om utspelen så lägger jag på en krona. Jag tänker beväpna mig med solidaritet.

Socialdemokraterna AB och flatheten

Det har hunnit hända en del sedan gårdagens blogginlägg med anledning av Lennart Holmlunds antiziganistiska utspel (jag hänvisar till blogginlägget ifråga för mer information). Först fick vi, som väntat, ett lamt avståndstagande från socialdemokraternas sida, och ett klassiskt "ingen kommentar" från Holmlunds efterträdare på posten som kommunalråd, Hans Lindberg. Därefter nåddes vi av nyheten att föreningen RUNG polisanmält Holmlund för hets mot folkgrupp. Även Björklöven, i vars styrelse Holmlund ingår, tog avstånd från uttalandena. Bra så. Eller?

Vad innebär egentligen dessa "avståndstaganden"? Varken socialdemokraterna och Björklöven tycks ha några som helst planer på reprimander gentemot Holmlund för hans antiziganistiska åsikter. Genom sina avståndstaganden så svär de sig helt enkelt fria, och försäkrar att vare sig partiet eller klubben står bakom den typen av åsikter. När Expressens journalist frågar Björklövens ordförande, Mikael Samuelsson, om vilka åtgärder som planeras svarar han såhär:

– Det är för tidigt att svara på. Men sen är det mycket troligt att vi med den turbulens som nu har uppstått att vi sätter oss ner i lugn och ro för att höra Lennarts sida av det här.

Really? Det är inte direkt lösa rykten om rasistiska uttalanden vi snackar om här. Lennart Holmlunds åsikter publicerades svart på vitt på hans blogg, och han upprepade dem sedan i en intervju med Västerbottenskuriren. Vilka eventuella förmildrande omständigheter skulle kunna kunna dyka upp från Holmlunds sida om han får "förklara sig" för Björklövens ledning? Vi snackar om djupt nedvärderande åsikter om en folkgrupp, och de är knappast tagna ur sitt sammanhang. 

Hans Lindberg har en lång historia av uppvisad flathet bakom sig. Nu senast ville han till exempel inte uttala sig om flyktingvågen från Syrien. Vad kostar det egentligen för ett kommunalråd att yttra några empatiska ord om människor som flyr från krig, i tider då all anständighet kräver ett tydligt ställningstagande mot rasism? Lindberg har i fallet Holmlund gjort klart att han inte vill kommentera partimedlemmens senaste bruna vurpa, att han inte tar avstånd från hans åsikter och att Holmlund själv får stå för det han skrivit. I Västerbottenskuriren stå följande uttalande att läsa:

– Det här är ju hans privata blogg så han får ta ansvar för det själv. Det har han ju alltid gjort så det är ingenting partiet tar ansvar för, säger Hans Lindberg.

Budskapet är glasklart: Lennart är Lennart, och hans antiziganism anses inte särskilt allvarlig. Det är världens enklaste sak att "ta avstånd", men Holmlund går som vanligt fri från konsekvenser för sina åsikter. Vad är egentligen socialdemokraterna i Umeå? Är de ett politiskt parti, eller kanske- som facebooksidan anger- ett lokalt företag? "Local business" är det alternativ som partiet valt som etikett på sig själva på facebooksidan, troligtvis i brist på bättre alternativ. I denna lokalavdelnings fall känns epitetet dock tyvärr inte helt långt från verkligheten- av flera skäl. Företrädare för ett politiskt parti ska ha åsikter, det är liksom deras grej. Dessa åsikter bör ej ligga alltför långt bort från de värderingar och den ideologi som partier står för. Ett politiskt parti som säger sig vara emot rasism bör då rimligtvis inte acceptera rasistiska utspel från sin mest välkända företrädare. Tyvärr är det nog här skon klämmer. Lennart Holmlund kommer dels undan reprimander tack vare sin roll som "klassen clown", men dessvärre är nog hans maktposition det verkliga skälet till att han inte avsätts. Det lokala företaget, förlåt, partiet, är så tätt sammanlänkat med näringslivet i staden att de knappt går att skilja åt. Allt åt Alla i Umeå skriver såhär på sin facebooksida:

"Lennart Holmlund.
Under hans sista fem år som Umeås högst ansvarige politiker växte kommunens skulder med 1,5 miljarder kronor.

Dyra prestigebyggen och omdaningar av gator,- parker-, och torg, i täta samarbeten med stans fastighetsägare. Detta har skapat en budgetordning där skattepengar i allt högre grad går till räntebetalningar och amorteringar istället för till vård, skola, omsorg, kultur, fritid och annan kärnverksamhet.

Och under samma tidsperiod har en specifik fastighetsägare ökat sina vinster kraftigt – till stor del genom att bygga tillsammans med, samt hyra ut till: kommunen. Den privata förmögenheten hos Umeås rikaste individ är faktiskt något större än den skuldtillväxt kommunen skapat sig.

Det här är inte oväsentligt för den som vill förstå Holmlunds ökande benägenhet att sprida antiziganistisk hets samtidigt som Umeå bedriver en hårdför och repressiv politisk linje mot utsatta EU-medborgare som bosatt sig i stan. Att sparka neråt, att göra de fattigaste till syndabockar är en vanlig metod som de mäktiga använder för att dölja de verkliga orsakerna till välfärdens urholkning.

Lennart Holmlund är, trots att han lämnat kommunalrådsposten, fortfarande en mäktig person i Umeå och Västerbotten. Han sitter i kommunala bolag som INAB. Han har plats i kommunfullmäktige. Han sitter i regionstyrelsen. Inte minst har han starka personliga nätverk genom vilka denna ordning upprätthålls."

Den romska föreningen RUNG's polisanmälan är den första rimliga reaktionen på Holmlunds antiziganistiska uttalanden som faktiskt kan göra skillnad. I ljuset av denna ter sig Socialdemokraternas flathet än mer pinsam och feg. Uppmaningen kvarstår: Uteslut Holmlund ur partiet! Ni är inte Sverigedemokraterna. Ni har inte en historia av öppen nazism att tvätta er rena från, men ni kan helt enkelt inte underlåta er att tillämpa samma nolltolerans mot rasism som detta dåliga skämt till politiskt parti skyltar med. Alla med en lägre ställning i partiet än Lennart Holmlund hade troligtvis uteslutits omedelbart för dessa åsikter. Visa nu att måttet faktiskt kan bli rågat även i hans fall.

Lennart Holmlund- Umeås ärketroll

Umeås före detta kommunalråd, Lennart Holmlund, har nyligen publicerat ett blogginlägg med  grova, antiziganistiska åsikter. Detta lagom till den tid på året då barn, gamla, sjuka, gravida och deras familjemedlemmar riskerar att frysa ihjäl i tält och strömlösa husvagnar i ett mycket kallt Umeå.

Holmlund är något av en rikskändis, som under sina många år som socialdemokraternas starke man i Umeå gång på gång uppmärksammats för politiskt inkorrekta och tanklösa utspel. Vi Umebor har på något vis utvecklat en anda av hatkärlek gentemot Holmlund; Hans taffligt skrivna blogg under namnet "V75-Kungen", och hans plumpa och ignoranta egenskaper som debattör, ofta kryddade med härskartekniker. Själv påstår han sig (föga förvånande) "säga det andra tänker men inte vågar säga". Holmlund försvaras ibland med hänvisning till att han är en "frisk fläkt", just för att han saknar farstu. Det övergår dock mitt förstånd, då jag inte kan se något som helst uppfriskande hos en politiker som genomgående beter sig som en genomsnittlig, kränkt internetwarrior med åsikter såsom att "jämställdheten har gått för långt", "vi måste ta hand om våra egna först", tiggeriet är organiserat" och andra tankegångar gentemot utsatta grupper baserat på myter och omedvetenhet kring makt och förtryck.

Vad har då Holmlund skrivit denna gång? På Västerbottenskurirens hemsida finns en sammanfattning, och en intervju med Holmlund angående uttalandena: http://www.vk.se/1552039/tv-holmlund-sprider-antiziganism

Västerbottens Folkblad sammanfattar blogginlägget enligt nedanstående:

--------------------------------------------------------------------------------------------------

”Det djävliga är att det inte är lika inför lagen. De skyller bara på att de inte har något personnummer när polisen tar dem för att de till exempel snattat. Inga straff och då blir det som om polisen godkänt att de får göra detta. De har fått frisedel mot att följa lagar”.

Lennart Holmlund skriver också följande:

”Undra på att myndigheterna i Rumänien får ett agg mot dem”.

Även på facebook har Holmlund kritiserat romerna – för hur de bajsar. Holmlund har i ett facebookinlägg länkat till en ledarartikel som handlat om att det finns avföring i mitt i stan, vilket ledarskribenten skyller på EU-migranterna. Holmlund kommenterar inlägget med att det även ser ut så i Umeå,

”Jag var och såg hur det såg ut på OK på Carlslid och så har aldrig svenskar bajsat, aldrig i livet”., skriver Lennart Holmlund.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

En del av detta utspel som fått mindre uppmärksamhet är Holmlunds uppgifter om att vissa av de romska kvinnorna i staden uppges sälja sex nattetid. Eftersom hela inlägget handlar om hans motvilja mot dessa EU-migranter så får vi anta att han anser att detta är ett opassande beteende av kvinnorna ifråga. Att det i Sverige är förbjudet att KÖPA sex- inte sälja- verkar inte vara speciellt relevant för Lennart. Själv hade jag passat på att fördöma de manliga Umebor som utnyttjar fattigdomen och desperationen hos dessa kvinnor till att betala för att förgripa sig på dem sexuellt. 

Lennart Holmlund

Det är inte första gången Lennart Holmlund ger sig på EU-migranter via sin ökända blogg. Det intressanta med vårt före detta kommunalråd är att han verkar vara täckt av ett lager teflon som borde väcka avund hos självaste Carl Bildt. De uttalanden han nu gjort- vilka torde tangera lagen om hets mot folkgrupp- hade troligtvis kunnat generera en uteslutning enligt Sverigedemokraternas så kallade nolltolerans mot rasism. Frågan är hur Socialdemokraterna kommer att agera nu? Holmlund är även efter pensionen fortsatt engagerad i partiet, och det är möjligt att han kommer att bli ihågkommen som tidernas mest blåbruna sosse. Enligt rykten ska han vid ett tillfälle ha påstått att "socialdemokrati har inget med socialism att göra", och det enda som möjligtvis förvånar någon med det uttalandet vore kanske det faktum att han verkar inneha någon slags koll på vad socialism är.

En gång i tiden, när jag var tämligen nyinflyttad i Umeå, så begränsades mitt lokalpolitiska motstånd främst till att handla om hur kulturföreningar och behoven hos subkulturella rörelser negligerades av kommunen. Det var en förhållandevis "trivsam" kamp att ta spjärn mot och forma min identitet som Umeåbo runt. Idag känns inte läget lika charmigt. Den där kulturpolitiken har visat sig vara ett symptom på ideologiska utgångspunkter och mål som har staden i ett järngrepp. Staden, där det privata företaget Balticgruppen har oroväckande mycket makt, och vars främsta företrädare är nära bundis med Lennart Holmlund. Holmlund gör även han karriär i bolagsstyrelser när han nu gått i pension från uppdraget som kommunalråd. 

Charmen i kampen mot kostymernas oförståelse gentemot gräsrotskulturen försvann definitivt när den större bilden uppdagades för mig. Bilden som visade hur kapitalt Umeå kommun skiter i utsatta och svaga- om det så handlar om liv och död. Umeå kommun har under flera år hårdnackat stått fast vid beslutet att inte ta ansvar för att ge tak över huvudet åt alla de EU-migranter som riskerar att frysa ihjäl i staden vintertid. Idag har alla barn rätt till skolgång i Umeå, oavsett om de är svenska medborgare eller papperslösa asylsökande. Det enda undantaget är just EU-migranternas barn. Vänner till mig, som hjälpt papperslösa barn att få plats i skolor runtom i Umeå, vittnar om rektorer som ängsligt frågar "det är väl inte ett romskt barn?" vid deras inledande samtal. Umeå kommun tvingar alltså skolpersonal att följa deras i praktiken antiziganistiska beslut. 

Beslutet att lämna EU-migranternas barn åt sitt öde vilar i sin tur på att kommunen hänvisar till kryphål som säger att de inte har någon skyldighet enligt lag att bevilja dem skolgång. Det torde innebära att de övriga, papperslösa barnen, endast får gå i skola i Umeå eftersom kommunen har en skyldighet att tillåta det- Inte för att politikerna tror på barnkonventionen, eller för att de har visioner om att göra vad de kan för att ge alla barn samma rättigheter och möjligheter i livet. 

Lennart Holmlund verkar inte i något vakuum. Som synes så är det inte långt borta att fundera över om han- utifrån sina partikamrater- faktiskt "vågar säga vad alla tänker", då hans eget parti för en i praktiken antiziganistisk politik i Umeå. Holmlund är en politiker i en tid då en nyliberal konsensus tagit ett fast grepp om vårt samhälle. Han är ett symptom på en stad som alltmer hårdnackat styrs enligt mål om ständig tillväxt, av privata intressenter. Denna stads förda politik är i sin tur ett symptom på ett Sverige där det politiska landskapet präglas av avsaknad av visioner bortom en iskall kapitalism och individualism. Ett Sverige, som i sin tur är ett symptom på en värld som bygger murar runt människor som flyr från krig. 

Har jag då någon förhoppning om att socialdemokraterna i Umeå nu ska göra det enda rätta, och utesluta Holmlund ur partiet? Nja. Det krävdes en kraftansträngning för att jag skulle orka skriva detta blogginlägg. De starka reaktionerna jag sett på hans utspel i sociala medier gav mig den knuff som behövdes för att sätta dessa tankar på pränt, för mina känslor inför Lennart Holmlund präglas av resignation. Jag vill med detta sagt uppmana socialdemokraterna i Umeå att visa den där ryggraden ni verkar ha förlagt på något möte med näringslivet i bastuklubben.

Alliansens smocka mot kvinnor

Detta. Jag vill skratta, men mest vill jag gråta. Borgarna tar som vanligt (i enlighet med sin ideologi) kampen för de som har den starkaste positionen i samhället, och i detta fallet höginkomsttagande män. De verkar helt ha glömt de nationella jämställdhetsmål som de själva var ålagda att jobba mot under sina två senaste mandatperioder vid makten.
Att de bryr sig mer om några hundralappar extra i månaden åt denna grupp än om verkliga, fysiska smockor mot kvinnor, är tydligt. Landets kvinnojourer gick på knäna under Alliansregeringens tid, och våldet mot kvinnor skapade inga upprörda löpsedlar efter upprörda borgarutspel. En minimal skattehöjning för de som tjänar mest (vilket på grund av könsmaktordningen oftast är män. Mäns arbete värderas högre, och män kvoterar in andra män till höga psoter) gör däremot det. Borgarna lyckas- enligt Aftonbladet- få det att låta som att män är förfördelade och att vi närmast lever i ett matriarkat.

Att överhuvudtaget kalla det för "en smocka mot män" när de som har mest får lämna ifrån sig en liten aning mer till de som har det minst är en smocka mot alla verkligt utsatta i detta samhälle. Det är inte minst en smocka mot alla oss kvinnor, som här får svart på vitt hur kapitalt ointresserade högern är av att patriarkatet ska upphöra.

Det gör ont att se vad som är det enda verkligt relevanta för högerblocket, och det gör lika ont att se vilka marginella reformer S-regeringen har att sätta emot denna världsbild. Det är alltså dessa hundralappar åt ena eller andra hållet i klassvariationer och vad de används till som vi lägger allt hopp vi har till vart fjärde år. Det är inte direkt något systemskifte vi snackar om.
Under tiden dödas i snitt 17 kvinnor per år i Sverige av en man de lever eller har levt med. Tusentals människor drunknar i Medelhavet. Den psykiska ohälsan bland unga eskalerar, och utbrändheten är ett folkhälsoproblem. Har vi inte större problem att oroa oss för än om rika män har råd att köpa en extra flaska whisky i månaden eller ej??

OBS! Löpsedeln är givetvis utformad att sälja lösnummer. Det är dock såhär Alliansen jobbar, och alltid har jobbat, alldeles oavsett om någon partiföreträdare har formulerat sig exakt såhär eller inte. Enligt själva artikeln så anser Ulf Kristensson (M) att "som jämställdhetsapekt är det en låg ambitionsnivå", angående budgeten. Hans eget parti har dock enbart skapat än större klyftor i inkomst mellan män och kvinnor då de fått chansen. Att de inte gillar när rika män får mindre fickpengar vet vi säkert.