Alliansens smocka mot kvinnor

Detta. Jag vill skratta, men mest vill jag gråta. Borgarna tar som vanligt (i enlighet med sin ideologi) kampen för de som har den starkaste positionen i samhället, och i detta fallet höginkomsttagande män. De verkar helt ha glömt de nationella jämställdhetsmål som de själva var ålagda att jobba mot under sina två senaste mandatperioder vid makten.
Att de bryr sig mer om några hundralappar extra i månaden åt denna grupp än om verkliga, fysiska smockor mot kvinnor, är tydligt. Landets kvinnojourer gick på knäna under Alliansregeringens tid, och våldet mot kvinnor skapade inga upprörda löpsedlar efter upprörda borgarutspel. En minimal skattehöjning för de som tjänar mest (vilket på grund av könsmaktordningen oftast är män. Mäns arbete värderas högre, och män kvoterar in andra män till höga psoter) gör däremot det. Borgarna lyckas- enligt Aftonbladet- få det att låta som att män är förfördelade och att vi närmast lever i ett matriarkat.

Att överhuvudtaget kalla det för "en smocka mot män" när de som har mest får lämna ifrån sig en liten aning mer till de som har det minst är en smocka mot alla verkligt utsatta i detta samhälle. Det är inte minst en smocka mot alla oss kvinnor, som här får svart på vitt hur kapitalt ointresserade högern är av att patriarkatet ska upphöra.

Det gör ont att se vad som är det enda verkligt relevanta för högerblocket, och det gör lika ont att se vilka marginella reformer S-regeringen har att sätta emot denna världsbild. Det är alltså dessa hundralappar åt ena eller andra hållet i klassvariationer och vad de används till som vi lägger allt hopp vi har till vart fjärde år. Det är inte direkt något systemskifte vi snackar om.
Under tiden dödas i snitt 17 kvinnor per år i Sverige av en man de lever eller har levt med. Tusentals människor drunknar i Medelhavet. Den psykiska ohälsan bland unga eskalerar, och utbrändheten är ett folkhälsoproblem. Har vi inte större problem att oroa oss för än om rika män har råd att köpa en extra flaska whisky i månaden eller ej??

OBS! Löpsedeln är givetvis utformad att sälja lösnummer. Det är dock såhär Alliansen jobbar, och alltid har jobbat, alldeles oavsett om någon partiföreträdare har formulerat sig exakt såhär eller inte. Enligt själva artikeln så anser Ulf Kristensson (M) att "som jämställdhetsapekt är det en låg ambitionsnivå", angående budgeten. Hans eget parti har dock enbart skapat än större klyftor i inkomst mellan män och kvinnor då de fått chansen. Att de inte gillar när rika män får mindre fickpengar vet vi säkert.

Talibanernas Sverige år 2015

Igår dök dessa två nyheter upp kort efter varandra i mitt facebookflöde. Det här inlägget ska inte handla om vare sig Kulturhusfestivalen i Umeå, eller om Femen och vad jag har för åsikter om dem. Vad ser ni när ni ser dessa två bilder? Jag ser ett Sverige där vi har mycket gemensamt med talibanernas kvinnosyn. 

Många därute hävdar hårdnackat att alla kroppar kan delas in i två kön- av vilket det ena har bröst som är sexuella objekt, medan den andra hälften själva får avgöra om och när deras bröst är sexuella. Mår ni inte illa när ni ser detta? Här har vi alltså å ena sidan en kvinna som just nu sitter i rättegång, åtalad för förargelseväckande beteende efter att ha visat sina bröst offentligt. Å andra sidan har vi ett glatt gäng arrangörer, av vilka de som läses som män är barbröstade på bästa plats i tidningen utan att det överhuvudtaget anses som konstigt. Hur kan denna skillnad i handlingsutrymme och hur vi tvångsmässigt betraktar och bemöter kroppar någonsin försvaras?

Notera att jag censurerat ansikterna på de barbröstade personer vars kroppar jag nu gjort politik av, för de har inte bett om att bli en del av denna debatt. Detta är dock inte en gest som brukar förunnas de som läses som kvinnor. Våra kroppar är alltid politiska. Är vi avklädda så anklagas vi för att göra oss till objekt. Är vi avklädda och tjocka så anklagas vi för att sprida osunda ideal. Är vi avklädda och smala så anklagas vi för att spela patriarkatet i händerna. Är vi avklädda och håriga så är vi äckliga och bidrar till nidbilder av feminister. Vi betraktas alltid genom den manliga blicken, för vilkens skull våra kroppar anses existera. 

Att få bort den absurda tvångssexualiseringen av våra bröst är en viktigt nyckel på vägen mot en kultur där våra kroppar får existera för sin egen skull, och ingen annans.

Friends 4 Life - mitt tal

Torsdagen den 20/8 var jag inbjuden att tala inför alla Sundsvalls högstadieelever på en gala mot mobbning. Detta arrangemang hölls på Stora torget i Sundsvall, och var startskottet för ett projekt vid namn Friends 4 Life. Jag håller tummarna för att detta strålande projekt ska bli nationellt, och ni kan läsa mer om det här och här. Jag fick äran att dela scen med stjärnor som arrangören Ola Lindström (även initiativtagare till HIV-projektet Alla Tårar), artisten Anna Stadling, komikern Martin Lagos, artisten Mange Hellberg och musikern Jens Westin från bandet Corroded. Nedan kan ni läsa det tal jag höll. Ni får hemskt gärna dela detta vidare, så att Friends 4 Life ges den uppmärksamhet det förtjänar nationellt!

"Det är en speciell dag för mig idag, för idag börjar min äldsta dotter i första klass. Ända sedan hon föddes för sju år sedan har det varit min högsta önskan att hon ska få en helt annan skolgång än den jag fick, och min största skräck har varit att hon skulle få en skoltid som liknar den jag hade.

Jag växte upp med dåliga förutsättningar att passa in, och kände mig tidigt annorlunda och fel. När vi fick två olika bokpapper att välja på i första klass- grönt eller rött- så valde alla andra tjejer rött, medan jag valde grönt. När andra tjejer ville ha pärlhalsband och flätor med rosetter i håret så valde jag att spela fotboll och fantisera om att bli en hjälte som räddade folk ur brinnande hus. Jag kunde inte hålla käften, när det var tänkt att tjejer skulle vara tysta och snälla. I kombination med detta så kom jag från en skilsmässofamilj, och bodde mestadels hos min deltidsarbetande mamma, medan majoriteten av klasskompisarna kom från stabilda kärnfamiljer ur medelklassen. Dessutom hade jag känslorna på utsidan och grät ofta. Ni anar inte hur mycket jag förbannade denna egenskap! Om jag bara kunde sluta vara en sån förbannad lipsill! Jag misslyckades alltid kapitalt, och var därmed ett tacksamt villebråd för mobbarna.

De som blir mobbade är ofta de som redan har det svårt socialt. Som kommer från trasiga familjer, som har någon form av synlig eller osynlig funktionsvariation, eller andra faktorer som gör att de har svårt att känna sig självklara och trygga i klassen. Mobbaren utnyttjar detta, för att själv växa; för att själv skapa sig en stark position i gruppen. Det finns inget fegare än det.

Jag är arg på er mobbare. Jag vet att ni är här idag, att ni finns bland dem som är här och lyssnar. Jag tror att ni har era egna svårigheter och rädslor att kämpa emot, annars hade ni inte känt er manade att ge er på andra för att växa. Ni har som individer ett ansvar för hur ni behandlar andra. Samtidigt så har vi alla som kollektiv ett ansvar för att motverka de faktorer i vår kultur som skapar mobbning.

Vi lever i en kultur starkt präglad av konkurrens. Vi strävar ständigt efter hög status, och vi har tydliga regler för hur sådan ska uppnås. Det handlar om ekonomisk framgång, men även om mycket annat. Som grupp har pojkar och män högre status än flickor och kvinnor i vårt samhälle, och vita högre status än bruna. Vi ska helst vara rika, vita, smala, vackra, heterosexuella och ha normfungerande kroppar. Uppfyller vi dessa krav så upplever vi en känsla av att vara trygga och skyddade.

Bland er som är här och lyssnar idag vet jag att de allra flesta har egenskaper som avviker från dessa krav och faktorer som skänker status. Ni kanske har en diagnos som inte syns på utsidan, men som påverkar era förutsättningar i skolan. Ni kanske är oroliga över er vikt- som om det fanns bättre eller sämre kroppar! Ni kanske kommer från en familj som inte har råd att förse er med de senaste märkeskläderna. Somliga av er är varken tjejer eller killar, vilket är svårt i ett samhälle som är besatt av att dela upp alla människor i dessa två kategorier. Många av er attraheras inte av det så kallade “motsatta könet”, trots att hela omvärlden ständigt förutsätter att ni gör det. Andra är nya svenskar, vilket kan innebära att ni har djupa sår till följd av att ha bevittnat krig och död på nära håll. Att då försöka hitta sin plats och känna sig trygga i en tid där många människor ser er närvaro i Sverige som roten till alla samhällsproblem, är nog ofta väldigt svårt.

I detta system finns inga vinnare. Vi kommer alla att åldras, och vi kan alla bli sjuka. Vi kan alla förlora den rikedom vi har, och vi kan alla komma att bli tjocka. Även om de flesta av er känner er hemma i det kön som tilldelats er, och vet med er att ni är heterosexuella, så vet ni inte om era barn också kommer att göra det. Ni kan inte veta säkert om er bästa kompis uppfyller dessa krav. Det finns ett ord som jag vill att ni tar till er: Solidaritet. Var solidariska med varandra. Släng era snäva ideal och föreställningar om hur ni och andra ska vara på soptippen, och se skönheten och styrkan i olikheterna.

Denna dagen- dagen för höstterminens start- för 21 år sedan skulle jag börja sjunde klass. Jag skulle få börja i en delvis ny klass, då småskolorna slogs ihop. Jag var så hoppfull inför denna nystart, då jag endast skulle tvingas möta de gamla plågoandarna i korridoren ibland. Jag var glad när jag gick till skolan den morgonen, bara för att mötas av en av dessa gamla mobbare innan jag ens kommit innanför dörrarna. Denna sommar hade den svenska filmen “Kådisbellan” haft premiär, och i den fanns en karaktär som kallades “Fitt-Margit”. När han skrek detta nya öknamn till mig så kände jag hur mina förhoppningar om en nystart grusades, och mycket riktigt så förföljde det namnet mig sedan under hela högstadiet.

Att bli mobbad är något som formar oss. Mobbning lämnar svårläkta sår, men när de bleknat till ärr så har vi allt som oftast rest oss, stärkta av våra erfarenheter. Många av de mest färgstarka människorna ni ser omkring er har varit mobbade. De har- precis som er- inte klarat av att kompromissa med vilka ni är. De har inte heller haft möjligheten att bli någon annan. De har bara lärt sig med tiden att det som fick mobbarna att lägga märke till er är er egentliga styrka; Det som gör er unika!

Jag skulle kunna ta detta tillfälle i akt och framställa mig själv som en framgångssaga. Jag skulle kunna ge er historien om maskrosbarnet, den fula ankungen, som blommat ut, nått framgång och åstadkommit en massa coola saker i livet. Det vore lätt att göra det; Att sätta fokus på framgångarna, och hoppa över alla de där bakslagen, nederlagen och faktorerna som gör mig lika mänsklig som jag var på den tiden under grundskolan. Då, när då killarna i klassen slog mig, sparkade mig, tafsade på mig och gav mig öknamn. Det vore att gå rakt i fällan. Att framställa mitt bloggande, mitt musicerande, mitt arrangörskap eller min roll som kulturdebattör som framgångsrikt vore att positionera mig som lyckad enligt samma principer om konkurrens som jag just förkastat. Den största segern vi kan göra gentemot våra mobbare är att inse att vi inte behöver bevisa något för dem. Den största segern vi kan göra i arbetet mot mobbning är att kasta idealen om konkurrens, hierarkier och status på soptippen. 

Min framgång ligger inte i vad jag åstadkommer, utan vem jag är. Jag är någon som lever ett liv rikt på vänner och kärlek, och det är framgång för mig. Jag har två barn, och att ge dem verktygen att älska sig själva, respektera och behandla andra solidariskt är framgång för mig. Att se mig själv i spegeln och tycka om den jag ser är framgång för mig. Att vara sann mot mig själv även om det strider mot normerna är framgång för mig.

Jag vill slänga ut en stor, varm kram till alla er därute som kämpar mot mobbning! Ni kommer att greja det här, och ni kommer att blomma ut som de stjärnor ni är- även om det inte känns så just nu. Till er andra- ni som varken mobbar eller blir mobbade, men som ser mobbningen omkring er: Ni vet inte vilken makt ni har! Tillsammans är ni starka, och tillsammans har ni makt att stå upp mot de som gör era klasskamrater illa! Det är läskigt att stå upp ensam mot mobbarna, men tillsammans är ni så många fler än dem. Möt dem tillsammans, och visa att ni inte accepterar deras beteende. Det är att visa att ni har ryggrad; att ni har civilkurage. Lämna ingen i sticket!

Till er lärare: Jag hoppas att ni aldrig någonsin lägger ansvaret för mobbningen hos den mobbade! Det borde vara en självklarhet, men mina lärare under låg- och mellanstadiet gav ständigt förslag på hur JAG skulle förändra mig för att slippa mobbningen, som enda strategi för att motverka att jag mobbades. Först på högstadiet hade jag en klassföreståndare som lade ansvaret på mobbarna. Han sade till mig att han inte kunde förstå varför jag blev mobbad, och menade att jag ju var så charmerande och trevlig. Jag tror inte att han förstår hur mycket de orden betydde! Jag hade ägnat hela min skolgång åt att försöka ändra på mig för att bli accepterad, och lärarna hade bara stärkt bilden av att det var mitt ansvar! Ingen är perfekt, och alla har vi saker att jobba med i vår personlighet. Oavsett vilka ojämnheter och kantigheter som finns i personligheten hos den som blir mobbad så förtjänar hen inte mobbningen! Att bli mobbad innebär att du ständigt är nervös, rädd, spänd och full av adrenalin. Att förvänta sig att en människa i detta tillstånd ska ändra sin personlighet för att passa in är helt enkelt inte rimligt.

När jag gick i grundskolan fanns inte internet. Vi hade inte Facebook, instagram, Twitter, snapchat, Tumblr eller Tinder. Vi hade inte ens mobiltelefoner! Jag kan bara föreställa mig hur otrygg tillvaron kan upplevas idag för den som mobbas. Internet är mobbarens bästa vän, och den mobbades värsta fiende. Tack vare internet kan mobbarna nå dem de mobbar dygnet runt. De kan sprida rykten, skriva elakheter, starta drev, sprida smygtagna bilder och så vidare. Unga människor drivs i värsta fall till självmord på detta vis.

När jag gick i skolan fanns inte begreppet “hämndporr”. Mobbning går hand i hand med sexism, och jag skulle inte kunna ställa mig här idag utan att ta upp den vinkeln. Såväl forskarna som många av oss övriga vet idag att det finns fler kön än två, men än så länge delas vi alla in i kategorierna man och kvinna. Utefter den uppdelningen så utgör kvinnorna hälften av befolkningen, men tyvärr behandlas kvinnors välmående ännu som ett särintresse. Jag kan lova er att i samtliga fall där flickor och tjejer drabbas av mobbning så finns kvinnohatet. Jag har redan berättat om öknamnet “Fitt-Margit”, som jag fick efter en karaktär som var en så kallat lösaktig flicka. Jag var även med om att som tolvåring bli indragen i ett mörkt rum av ett gäng killar, få tröjan nerdragen och skickas runt mellan dem så att de kunde ta på mina obefintliga bröst.

Det mest tacksamma sättet att sänka en tjej är med just kvinnohat. När tjejer mobbas så är det med öknamn som hora, fitta, bitch och slampa. Finns det avklädda bilder på tjejen ifråga så är det ett oerhört starkt maktmedel över henne. Hotet om att sprida dem kan skapa en oerhörd ångest hos vilken ung tjej som helst. En kille får vara lättklädd och visa sig i bar överkropp. En tjej får det inte, utan att bli objektifierad, hånad och förlöjligad. Detta är inget annat än kvinnohat. Jag har redan nämnt att killarna i min klass tafsade på mig, och att ofreda tjejer sexuellt är ett effektivt vapen för mobbande killar. Även tjejer som mobbar andra tjejer använder sig av samma sorts öknamn och ryktesspridning gällande sexuella vanor- och detta börjar långt innan tjejer kommit i den åldern att de gjort sexdebut! Allt detta handlar om samhällets syn på tjejers kroppar, sexualitet och ansvar att vara oskuldsfulla och avhållsamma för att respekteras. Det är en mycket förlegad syn, som gör stor skada!

Det bästa ni tjejer kan göra mot detta är att utöva systerskap! Ni är alla förlorare i detta, och ni är aldrig skyddade från att vara nästa tjej att drabbas. Glöm inte att ni som identifierar er som tjejer utgör uppemot hälften av befolkningen. Ni kan gemensamt vägra gå med på att ni själva och era systrar betraktas på det här viset! Era kroppar är era ena, och ingen annans, och vad ni väljer att göra med dem är er ensak, och er rättighet!

När killar utövar sexism mot tjejer i skolan så strävar de att växa i enlighet med machoidealen. På samma sätt kan de stärka sin position i machokulturen genom att trycka ner andra killar som inte lever upp till dessa ideal. När killar mobbas så kan mobbarna trycka på sådant som till exempel utseende, härkomst, sexuell läggning, social bakgrund, vikt eller personlighet, men aldrig kön. Att vara kille är i sig något positivt, och att vara sexuellt utlevande som kille är coolt- så länge du är heterosexuell. Kom igen, visst är vi redo att lämna sådana unkna värderingar bakom oss?

Vi måste också komma ihåg att oavsett om du är tjej, kille, befinner dig mittemellan eller utanför den uppdelningen, så gör mobbning lika ont. Det är ingen svaghet hos dig som kille om du tar åt dig, blir ledsen och gråter över mobbningen, för mobbning gör ont! Ingen ska lyssna på dem som säger åt er att ni “inte ska ta åt er” av mobbningen. De som säger så lägger ansvaret på er, hur välmenande de än är, och de vet inte hur det känns! Att våga vara ledsen och svag är att vara mänsklig. Hur ni än reagerar på mobbningen så är det de som mobbar som ska ändra sitt beteende.

Jag lämnade min dotter i skolan med tillförsikt idag. Jag är övertygad om att hon är på en bra plats, vilket är läkande för ett föräldrahjärta som ärrats av mobbning. Vad som är om möjligt ännu mer läkande är att på just denna dag ha fått chansen att säga allt detta till Er. Att få stå här och dela med mig av mina tankar och erfarenheter är ett av de mest hedrande uppdrag jag någonsin fått. Tänk om trettonåringen som fick sina förhoppningar om en nystart på höstadiet grusade hade vetat att jag en dag skulle få stå på denna scen och berätta allt detta- och kanske få någon därute att må lite bättre? Av hela mitt hjärta: TACK! Ja önskar er alla en fin hösttermin, och många fina vänskapspoäng i Friends 4 Life-spelet!"

Martin Lagos, jag och Mange Hellberg

Vad de liberala debattörerna inte vill att vi förstår.

Varje gång det protesteras mot rasism i Sverige- vare sig det är SvP-demonstrationer eller rasistisk reklam signerad SD i Stockholms tunnelbana- så följs motståndet av en hord av liberala tyckare som menar att motståndet spelar SD i händerna. De är inte sällan nedlåtande, och menar att folket är som marionetter, vilka följer den av SD's propagandaministerium på förhand uttänkta dramaturgin. Det börjar vila ett löjets skimmer över denna retorik. Allt annat än att ge SD sin röst verkar spela dem i händerna vid det här laget. Att tänka sig att partiets opinionssiffror hade varit än högre utan motståndet är inte att tänka på. Jag låter detta stycke illustreras av nedanstående bild:

Liberala tyckare skulle som bekant aldrig lägga samma energi på att bekämpa rasism som de gör på att försvara yttrandefriheten. Vad som helst ska få uttryckas i det offentliga rummet (ja, av de som har ekonomiska medel att få köpa sig en reklamplats, åtminstone). Det kvittar om budskapet går ut över utsatta gruppers handlingsutrymme och trygghet i detta offentliga rum. Men vänta nu, är de liberala tyckarna konsekventa i denna hållning, eller gäller en annan åsikt om budskapet kritiserar något i deras egen livsstil? Se bilden nedan! Köttpropaganda är för övrigt ett av få områden där liberaler ägnar sig åt aktivism. Fråga bara MUF hur viktigt det är för dem att skydda människors rätt att äta en saftig burgare varje dag!

Men varför vill liberalerna så gärna värna om just rasisters yttrandefrihet? Jo, det är som så att även om de inte är ideologiskt övertygande rasister själva så tjänar de på rasismen. Att vi ägnar oss åt att hata de tiggande EU-migranterna är rena julafton för de liberaler som tjänar allra mest på högerns ideologi. Tiggarna, som alltså inte går på bidrag (usch, jättehemskt med bidrag), inte har nåt jobb (för om de hade haft det så hade de snott dem från svenskar), utan bara ber oss om våra småpengar eftersom de inte har något som helst annat val (även om infantiliserande tyckare viftar med pekpinnar och talar om för oss att tiggarna inte "vinner" nåt på att tigga, och att vi gör dem en "björntjänst" genom att ge dem pengar. För i liberalernas värld så har vi alla samma förutsättningar att medelst piska och morötter bli vår egen lyckas smed samt entreprenörer). Här nedan har ni en bild som illustrerar varför liberalerna diggar rasisters yttrandefrihet så mycket:

Sist men inte minst, så vore det en katastrof för liberalerna (nu snackar jag om den härskande klassen. Det finns arbetare som tack vare rådande samhällsdiskurs + Per Schlingmansk indoktrinering fått för sig att de är medelklass, och att de tjänar på att rösta höger, vilket såklart är helt felaktigt) om arbetarna förstod ovanstående, för då skulle vi kunna få för oss att börja organisera oss på allvar. Det skulle kunna leda till att vi inte bara ägnar oss åt civil olydnad gällande nedrivande av rasistisk reklam i tunnelbanan, utan att vi vänder blicken mot dem och deras makt. Mot bankerna, mot riskkapitalisterna, mot de skattesmitande cheferna med miljonbonusar, mot alla de som tjänar pengar på att vi är sjuka, gamla eller bränner ut oss under undermåliga arbetsförhållanden. De är helt enkelt rädda att det som bilden nedan visar ska ske:

Därför hatar de kränkta männen Zara Larsson

För varje gång Zara Larsson är i hetluften så älskar jag henne än mer. Det går inte riktigt att förstå att denna välformulerande och passionerat brinnande feministikon bara är sjutton år gammal. Vi är inte vana att se sjuttonåriga tjejer som gör popstjärnekarriär på det här viset. Britney Spears firade de första världhitsen med att både göra ett nummer av att hon tänkte vänta med sex tills äktenskapet, och samtidigt skaffa silikonbröst. Hon hyllade konservativa ideal, samtidigt som hennes image renodlades att anspela på lolitans otyglade, uppvaknande sexualitet. Det är mer åt det hållet vi fått se sjuttonåriga popstjärnor framställas/framställa sig. Kanske inte i Sverige, men Zara Larsson är å andra sidan unik. Hon är något av en svensk Rihanna, med ett sound som redan är mer internationellt gångbart än det mesta som kommer från detta land.

Zara fascinerar mig oerhört mycket. Hennes ungdom, hennes vänliga och sparsamt stylade yttre, den gudabenådade rösten, i kombination med att hon inte skräder orden det minsta när hon skriver vassa inlägg om hur innerligt hon hatar patriarkatet. Detta med en intersektionell förståelse som jag låg ljusår ifrån när jag var i hennes ålder. Ett sådant engagemang är äkta, och kommer från en glöd som väckts genom erfarenheter av förtryck. Jag borde veta. Det är spännande att se den glöden hos någon som utåt sett (skenet bedrar ofta) verkar åka räkmacka genom livet.

Det är givetvis exakt samma saker som får mig att älska Zara Larsson som får De Kränkta Männen att hata henne: Hennes ungdom, hennes väna yttre, hennes talang, hennes framgång- i kombination med det brinnande feministiska engagemanget. Allt hör ihop. Det hade utåt sett varit så lätt för Zara att bara nöja sig med den enorma framgången som popstjärna. Hennes karriär går spikrakt uppåt, och hon har troligtvis decennier på världsscener att se fram emot. Hon har fans som älskar henne, och all den star quality som krävs för att ta över världen. En sådan ung tjej har i det läget en relativ makt i vårt patriarkala samhälle. Hon har extrema mängder av både ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital. Vilken sjuttonåring vill inte bli den tjejens kompis/pojkvän/flickvän/partner?

Det är på grund av detta som de kränkta männen- ofta flera decennier äldre än Zara- hatar henne! Hon har i deras ögon "allt en flicka kan drömma om" i denna värld, och ändå är hon inte nöjd! Ändå vill hon störta patriarkatet! Det enda De Kränkta Männen hatar mer än en gammal, ful, orakad, bitter, lesbisk feminist är en ung, snygg, stylad, framgångsrik feminist som har pojkvän. Hon krossar deras nidbild av de där feministerna de hatar. De som fått för lite kuk, de som är misslyckade, de som inte har någon fritid och har som enda intresse att klaga. När någon som Zara Larsson använder samma ord, med samma glöd, som dessa kamrater i den feministiska kampen, så faller hela deras illusion om vad som gör en kvinna till feminist. Det gillar de inte. Sådana som Zara ska vara tacksam över deras beundran; Inte säga åt dem att hon klarar sig alldeles utmärkt utan dem.

Tack Zara, för att du väljer den snåriga vägen trots det motstånd du möter! Du är en sann hjälte.

#backazara

Statistik kontra generaliseringar

Jag skrev ett blogginlägg häromdagen, som med denna bloggs mått mätt blev läst och delat av väldigt många. Jag hade inte räknat med att just denna text skulle generera sådan uppmärksamhet, men är glad över all positiv respons! Responsen har dock inte varit odelat positiv. Väldigt många män blev kränkta och upprörda över min text, debatterade hätskt och kallade mig sådant som "extremfeminist", att det jag skrev var "huvudlöst skitsnack", att jag inte var bättre än en rasist, och anklagade mig för att vara generaliserande gentemot män.

Vad skrev jag då som var så väldigt provocerande? Påstod jag att män är av naturen onda? Ville jag kastrera dem alla? Propagerade jag för att alla pojkfoster bör aborteras? Nix, inget av detta. Jag skrev helt enkelt en lista över kända svenska mördare och våldtäktsmän, och tog fasta på det faktum att samtliga brottslingar i dessa exempel är just män. Mina exempel illustrerades med uteblivna reaktioner på denna faktor från män som förfasats över fallen. Jag drog sedan paralleller till det faktum att många är desto snabbare på att dra slutsatser utifrån grupptillhörighet när en man av utländsk härkomst begår liknande brott.

Det som roar mig allra mest med de kränkta reaktionerna är det faktum att jag inte yttrade en enda åsikt i min text. Det retoriska knep jag tog till handlade uteslutande om att läsarna själva fick dra slutsatsen att det är såhär vi är vana vid att det ser ut: Oavsett om mördarna eller sexualbrottslingarna heter Mattias, Niklas, Anders, Helge, John, Andreas, Tony eller Muhammed så är de nästan alltid män. Utöver denna slutsats så drog många män ytterligare en; Den att jag som skrivit texten därmed hatar män, drar dem alla över en kam och skuldbelägger dem som grupp- för något en klick individer gör. Dessa män tyckte vidare att det är fel att dra slutsatser om en hel grupp, när vi alla är individer.

Jag har ofta tänkt att oförmågan att skilja på individ och struktur är en av de allra största faktorerna till varför så många sociala problem i vårt samhälle aldrig når en lösning, men så är det också väldigt impopulärt att prata om strukturer i nyliberalismens tidevarv. Jag har också skrivit tidigare om att män är den enda grupp vi inte får problematisera på strukturell nivå. De här hätska reaktionerna och anklaganden om "generalisering" uppstår givetvis _enbart_ när vi tittar på gruppen mäns våldsutövande. Det går alldeles utmärkt att kika på män så länge vi pratar om gruppens överrepresentation vad gäller självmord och hjärtinfarkter, eller om vi pratar om pojkars överrepresentation bland dem som ut grundskolan utan självständiga betyg. Det går också utmärkt att prata om psykisk ohälsa bland transpersoner, utmattningssymptom bland kvinnor, ätstörningar bland flickor eller hederskultur bland vissa etniska grupper. När jag så skriver om män och våld så tar det däremot hus i helvete. Hur kritikerna har tänkt att vi ska få bukt med problem som är statistiskt överrepresenterade inom vissa grupper om vi inte får benämna dem framgår inte. Om de även anser att BRÅ är generaliserande i sin brottsstatistik framgår inte heller.

Snälla, kränkta män som förargades över mitt förra blogginlägg: Att hänvisa till strukturer eller statistik är INTE detsamma som att generalisera! Min käre bror googlade efter mitt inlägg fram nedanstående siffror, hämtade från BRÅ's hemsida (noll kränkta kommentarer på hans inlägg om detta. Han är ju man, och därmed inte "extremfeminist").


Åren 2005-2012:

Misshandel: 86% män
Hot: 89% män
Personrån: 95% män
Sexualbrott: 92% män (som jag skrev i mitt förra inlägg så är 98% av de som anmäls för våldtäkt män)

http://www.bra.se/…/2014_Garningspersoners_kon_och_alder.pdf

Åren 1990-2010:
Dödligt våld: 90% män (med undantag för om offret är ett barn då kvinnor står för 30%).

http://www.bra.se/…/137191474…/02+D%C3%B6dligt+v%C3%A5ld.pdf

Det tycks vara rimligt att påstå att män står för omkring 90% av allt våld.

Någon enstaka procent av alla män som är födda i Sverige anmäls någon gång i sitt liv för våldtäkt. Bland män som är födda någon annanstans finns det ett antal länder som utmärker sig, då de anmälda männen som är födda där uppgår till omkring två procent. Vi kan absolut prata om vad som ligger till grund för den där procentenheten som skiljer, men är det inte i ärlighetens namn mer relevant att prata om att nästan samtliga förövare- oavsett etnisk bakgrund- är män? Det är min fasta övertygelse som feminist att denna förkrossande överrepresentation inte är av naturen given, utan skapad av de destruktiva maskulinitetsidealen. Dessa kan förändras. Är det inte mer konstruktivt att tro att män _som grupp_ kan bättre än såhär, och lyfta frågan, än att lägga locket på och kalla det "generalisering" när statistiken påvisas?

Så. Nu är jag uttömd på all pedagogisk förmåga till sista droppen. Snälla, läs på om skillnaden mellan struktur och individ innan ni går bananas. God kväll!

Inte alla män, men nästan bara män

En man som heter Mattias skjuter vilt omkring sig och dödar sju personer med ett automatvapen. Männen som köper Aftonbladets lösnummer förfasas och undrar vart världen är på väg.

En man som heter John skjuter prick på elva människor han anser har fel hudfärg för att få bo i Sverige. Män med rakade huvuden hävdar att förintelsen aldrig ägde rum.

En man som heter Helge anstiftar ett mord på sin fru. Männen med alias bakom sina datorskärmar kommenterar på någon artikel om vårdnadstvister.

Tre män som heter Andreas, Tony och Jackie avrättar två poliser efter ett bankrån. Män pratar om detta vid fikabordet, under almanackan prydd med kvinnor som har silikonbröst och stringtrosor.

En man som heter Niklas begår en lång rad överfallsvåldtäkter. Till slut våldtar han en kvinna, biter av henne örat, bryter av hennes ena ben och försöker dränka henne. Männen på Flashback diskuterar hur många män som blir oskyldigt anklagade för våldtäkt.

En man som heter Anders mördar 77 människor i ett terrordåd. Männen i facebookflödena fördömer den psykiskt sjuka galningen, och trycker "gilla" på sidor med svenska flaggor i profilen.

En man som heter Niklas överfaller fjorton kvinnor och flickor, och våldtar sex av dem i Örebro. Männen med datorerna skakar på huvudet åt artiklar om ordet "hen", och diskuterar vilken sexuell läggning spelarna i det så kallade "damlandslaget" i fotboll kan tänkas ha.

En man som heter Anders mördar en flicka på väg hem, och döms även för ett våldtäktsförsök och ytterligare ett mord. Männen som kommenterar hatar de där ensamma galningarna, men kämpar för att pojkar ska få vara pojkar och leka krig.

En man som heter Göran gör sig känd som polischefen som kämpar för jämställdhet, men begår samtidigt grova våldtäkter och raggar på barn. Männen som hatar kvinnliga journalister på nätet skickar mail till dem bara de andas ord som "genus".

En man som heter något i stil med Hassan, Mohammed, Bojan, Dragan, Ali, Ahmed, Omar, Bogdan, Zoran eller Suleyman begår en våldtäkt, eller ett mord. Facebook, Twitter, Flashback och samtliga rasistsajter svämmar över av män som påpekar förövarens grupptillhörighet. Ja, att han har en namn som klingar utländskt. Att problematisera det faktum att han- likt alla ovan nämnda brottslingar- är man, skulle de aldrig drömma om.