Det finns inga kroppar som duger

Idag vill jag hylla Maria Engelwinge, aka "somligafetakvinnor på Instagram. Genom självutlämnande bilder för hon en otacksam kamp för att tjocka personer (läs: tjocka kvinnor) ska få synas på bilder utan att bli attackerade av människor (läs: män) som tar sig rätten att kalla dem ohälsosamma och anklaga dem för att glorifiera fetma genom att existera. Maria bemöter attackerna från män som kallar henne ful och äcklig med en imponerande skärpa och intelligens. Till synes outtröttligt går hon i bräschen för en kamp som är angelägen för oss alla, med den egna kroppen som måltavla. Det är otroligt imponerande!

Varför är denna kamp då angelägen för oss alla, även vi normsmala? Jomen kom igen, inte duger väl just DIN kropp för att den är smal? Min gör då rakt inte det! Jag har celluliter. Jag har bristningar, degig hud på magen efter två graviditeter, saknar thigh gap och har inga definierade muskler nånstans. Min kropp syns inte i några sammanhang där den möts av hat på grund av hur den ser ut (förutom att den läses som kvinnlig, med allt det innebär). Hade jag varit modell på oretuscherade reklambilder för underkläder i ett modemagasin så hade jag nog dock mötts av en hatstorm. "Hur fan kan de ha en så plufsig modell? Har ni sett groparna i låren? Fan vad äckligt!"

Ni vet det, och jag vet det: Det finns inga kroppar som duger (inte om de läses som kvinnliga). Inte ens fotomodellerna är så strömlinjeformade som de ser ut på de retuscherade bilderna. Idealet är en en utopi skapad för att den fria marknaden ska profitera på vårt självhat.

Detta hat mot kroppar som läses som kvinnliga drabbar inte män i samma utsträckning. Tjocka mäns kroppar kan vara roliga. De får finnas på bild, för män bemöter i regel andra män med en grundläggande respekt. Ve den kvinna, däremot, som har mage att befinna sig i en kropp som inte lever upp till den manliga blickens konstruerade standard!

I vanlig ordning så vänder kvinnor i regel (även om de finns bland vissa av @somligafetakvinnors belackare) hatet inåt, mot sig själva. Jag ser mig i spegeln och funderar över hur jag bäst kan åtgärda det lilla plufset på magen (det som vittnar om det bästa som hänt mig och som borde bäras med stolthet!). Jag tänker att varje pass på gymmet ska göra skillnad, trots att jag egentligen borde fokusera på vad timmarna där gör för mitt psykiska välmående och min dåliga rygg. Kvinnor i mitt flöde i sociala medier visar upp sina fitnesstränade kroppar efter träningspass och kommenterar vad som kan förbättras.

Män, däremot (måste jag skriva "inte alla män" eller fattar ni ändå?) reagerar med hat. Den tjocka kvinnan får inte finnas, inte synas. De reflekterar inte över att den egna gruppen, män, orsakar mer ohälsa och kostnader i samhället än någon annan. De står för nästan allt grovt våld och närmare hundra procent av alla våldtäkter, men ändå tar de sig rätten att hävda att tjocka kvinnors kroppar är ohälsosamma! Som om kvinnorna ifråga inte känner sina egna kroppar och livsstilar bäst själva? DET om något är väl att glorifiera något ohälsosamt, det vill säga mäns påträngande beteende gentemot andras kroppar?

Tjocka kroppar står i skottlinjen för det kroppshat som främst riktas mot kvinnor i vårt samhälle. Det är dock bara toppen av isberget, eftersom det visar på ett hat som finns längst ut på en skala. Alla kvinnor är rädda för att deras kroppar ska förändras i en riktning som gör dem mindre attraktiva. Vi räds tidens tand och hur den ska påverka vårt yttre. Vi jämför oss med det utopiska idealet hos skyltdockorna och mäter vårt egenvärde efter det. Längst ut, i den mest utsatta positionen i kampen mot detta internaliserade kvinnohat och våldsamma hat som män hyser mot våra kroppar, står Maria Engelwinge och för en imponerande kamp för oss alla. Om vi inte kan släppa det internaliserade kvinnohatet för vår egen skull så borde vi göra det av tacksamhet för vad hon gör för oss alla. Backa Maria!

Den heterosexuella maktkampen

Jag pratade med min allra klokaste vän idag, och vi formulerade och satte ord på ett fenomen som det talas alldeles för lite om. Vi är duktiga inom de feministiska rörelserna på att prata om ojämställdheten inom heterosexuella relationer, i hela spektrat från obetalt hushållsarbete, föräldraledighet, tjatsex, misshandel, våldtäkter och mord. Vad vi sällan pratar om är ojämställdheten som finns redan på flört/hångel/dejt-stadiet.

Alla kvinnor som har heterosexuella erfarenheter är bekanta med det fenomen jag ska beskriva, men det politiseras alltför sällan. Vi blir nästan lite John Gray-inspirerade i vårt tänk kring katt- och råttaspelet mellan män och kvinnor, och tar i värsta fall den magknip den innebär för tjejer och kvinnor för en del av spänningen.

Såhär brukar dramaturgin se ut i fenomenets allra tydligaste fall:

Tjej och kille hånglar/ligger/stämmer dejt. Tjej är inte så intresserad, utan ser det hela som nån kul förströelse. Kanske en engångsgrej. Kille bestämmer sig för att försöka få tjej intresserad. Tjej tänker att "Ja ok då, det här kanske kan vara lite kul!" Här sker en vändpunkt i maktbalansen. När tjej sen gör ett move och tar initiativet till hångel/dejt/ligg så ger kille nobben. Det viktiga här är att han får massera sitt ego genom att förklara hur himla ledsen han är över att ha sårat henne!

Jag är alldeles övertygad om att få saker gör en heterosexuell man så tillfreds som när han på något vis erövrat en kvinna han velat ha men inte varit säker på att kunna få. Ja, detta gäller såklart omvänt också! Heterosexuella kvinnor vill också uppnå detta, att fånga den åtråvärda killen som bekräftar vårt egenvärde. För kvinnor är detta dock slutmålet, för det är vad vi alltid har lärt oss: Vårt egenvärde är beroende av att vi blir älskade av en man. För män funkar det inte riktigt så. Mäns slutmål är makten, ty så ser den patriarkala världens yttersta utpost ut. Därför uppstår extremt sårbara situationer när män och kvinnor flörtar/strular/dejtar. Kvinnor är nöjda och glada när vi känner att vi kan landa i att ett ömsesidigt intresse finns. Män ser en chans att nå en maktposition.

I fenomenet jag beskrivit ovan brukar starka känslor inte ha hunnit uppstå. Det inlärda beteendet hos kvinnor att få sitt egenvärde bekräftat genom en mans kärlek gäller ändå, eftersom kvinnor därmed är nöjda och glada över det de har, om det så bara är en ömsesidig flört. Kvinnor vilar gärna i den där relationen och låter den vara det den är. Eftersom män å andra sidan fostrats att eftersträva makt på kvinnors bekostnad och att nå en högre position än dem så är de inte lika nöjda i det läget.

Det enda som gör en heterosexuell man mer tillfredsställd än att erövra en kvinna han velat ha men inte varit säker på att kunna få är nämligen att få dumpa henne. Därför är flört/hångel/dejtläget mellan män och kvinnor så laddat och sårbart, och oh how det får mig att gilla kvinnor mer än män! Det här är ett fullgott skäl för alla kvinnor som känner det minsta lilla korn av lesbisk åtrå att i högsta möjliga mån välja bort heterosexuella kontakter. Män förtjänar dem i största allmänhet inte.

Kvar efter det här spelet står tjej och tänker om kille: "Vem fan tror du att du är?" Kärleksrelationer kan ta slut och övergå till vänskapsrelationer. Flört/hångel/dejtrelationen som avslutas med kille som masserar egot på tjejs bekostnad kan däremot svårligen bli till något bra, eftersom det de hade visade sig bygga på den här heterosexuella maktkampen.

Den största feministiska prövningen

Det här inlägget riktar sig främst till alla med en feministisk analys. Alla som vet, erfarenhetsmässigt eller kunskapsmässigt, hur det patriarkala våldet och övergreppet tar sig uttryck och hur dess mekanismer fungerar. Vi går runt och är arga, känner kamplystnad och vill bidra till förändring, eller hur? Vi hittar strategier för att orka, vi läser, vi pratar, vi delar och vi svär.

Det finns dock ett vägskäl där vår feminism sätts på prov, på ett ganska brutalt sätt. Där allt vi annars vet omprövas och ifrågasätts. Jag pratar om vad som sker när en man vi känner anklagas för att vara våldtäktsman/kvinnomisshandlare/psykopat.

Vi vet ju egentligen att det kan vara "vem som helst". Att samhället vi lever i fostrar män på ett sätt som får extremt destruktiva konsekvenser. Vi känner alla kvinnor som utsatts, och vet att logiskt sett så innebär det även att vi känner manliga förövare. Vi vet det inte syns på dem vilka som är förövare, och att de kan vara fullt fungerande socialt. Att dessa män är superbra på att rationalisera och rättfärdiga sitt beteende, och därför aldrig skulle erkänna vid en konfrontation. Vi vet att det är extremt ovanligt att kvinnor ljuger om att de utsatts för våld eller övergrepp. Vi vet att trots detta så misstänkliggörs och ifrågasätts kvinnor som berättar. Vi hatar att det är så.

Men ändå.

Ändå kan vi bara inte tro att det är sant när vi får höra om jobbarkompisen, polaren, eller (ve och fasa) familjemedlemmen. Det måste vara ett missförstånd! Tro mig, jag har också varit där. Vi letar febrilt efter förmildrande omständigheter och faktorer som gör det möjligt att det helt enkelt inte är sant. Allt vi vet omkullkastas i det läget, och det är mänskligt. Det är dock farligt. Det är traumatiserande för kvinnan som utsatts att vi ifrågasätter på det viset, och det innebär att strukturerna upprätthålls. Det innebär även att varken den utsatta kvinnan eller mannen som utsatt henne för brott kan komma vidare. När vi håller en manlig förövare om ryggen för att vi inte kan tro det om honom som "är så schysst" så kan han aldrig bli fri från de bojor som det patriarkalt sjuka samhället har lagt på honom. För även förövare är offer, i den bemärkelsen att de fostrats av ett sjukt samhälle. Vi måste kunna se det. De som utsatts för dessa män måste alltid sättas i första rummet, för deras läkning och för deras upprättelse. Vi måste dock även acceptera det sjuka i de manliga förövarna för att de en dag ska kunna bli friska.

Kan vi enas om att göra detta? Att inte tappa huvudet och glömma allt vi vet om våldets mekanismer när en man vi känner anklagas? Att inte säga "men har du hört han version?" när någon berättar för dig att killen du är kompis med är en förövare? Hans version kommer ALLTID att rättfärdiga hans beteende! Våra inre försvarstal och oviljan att acceptera vad "den schyssta killen" har gjort är mänskliga. Vi måste bara kunna genomskåda dem, hur stor utmaningen än är. Annars kommer ingenting någonsin att läka.

Till er, mina kära kamrater i kampen

Ju fler rasister som kommenterar på min sida och blogg, desto mer älskar jag mina kamrater i den feministiska och antirasistiska kampen. Rasisternas logik går ut på att grupper som utgör riskkategorier för utövandet av vissa brott helt enkelt ska fördrivas från samhället, och de menar att specifikt pojkar och män från vissa delar av världen utgör dessa riskgrupper.

Vi feminister och antirasister vet att män, inte etnicitet, är den främsta gemensamma nämnaren som riskfaktor för sexualbrott. Den typen av brott som rasisterna nu säger sig vilja skydda oss från. Det är centralt i deras ideologi att ropa efter högre straff i största allmänhet, och i enlighet med den logiken vill de att de personer de tror ska begå brott inte ska finnas i Sverige överhuvudtaget. De har dragit slutsatser att ALLA pojkar och män från vissa länder begår sexualbrott, och därför ska hela gruppen bestraffas.

Vi feminister och antirasister vet att en förkrossande majoritet av alla våldsbrott begås av män (som de på Centralen i fredags), och nära hundra procent av alla våldtäkter. Om rasisterna skulle följa sin egen logik så skulle riskgruppen män behöva utvisas från Sverige, så skulle landet bli av med omkring 90% av alla våldsbrott och 98% av alla våldtäkter.

Vi feminister och antirasister vill inte utvisa grupper som är överrepresenterade i våldtäkts- och våldsbrottstatistiken. Det är därför jag älskar er. För att vi har progressiva, humana lösningar på problemen, och ställer oss över de enkla, känslobaserade svaren. För att vi granskar oss själva, och vet att vi alla bär på tankar och ageranden som är en del av problemet. För att vi vet att medmänsklighet, solidaritet och kunskap är nyckeln till förändring. Detta trots att vi bär på smärtsamma minnen som gjort kampen viktig för just oss. Vi ställer oss över hatet.

Mitt eget Köln.

Jag minns hur jag sprang, och hur de gensköt mig från alla håll. De hade tillhyggen, och de skrattade. "Sluta!" skrek jag. Jag letade efter någon glimt av empati i deras ögon, försökte nå in bortom gruppdynamikens diktatur. De reagerade inte. Deras slag träffade mig i skrevet, gång på gång. Snyftande sökte jag skydd. Det måste finnas en utväg! Alla ord de yttrade sinsemellan handlade OM mig, som om jag inte var närvarande. Mina egna bönfallanden om nåd bemöttes aldrig. De lät mig springa, bara för att få njuta av katt- och råttaleken. Snart hade de genskjutit mig, igen. Jag såg mig desperat omkring. Fanns det ingen som såg, som kunde rycka in och hjälpa mig? Jag var inte lika stark som dem, och de var säkert femton stycken. Jag försökte hitta deras svaga länk. Någon måste väl känna empati? Någon av dem måste väl se mina tårar och känna att vad de gjorde var fel? Nya armar runt min kropp. Flera par. Sedan käppen som slogs mot mitt underliv. Det började göra riktigt ont. "Kan det inte bara vara över?" Det mest påtagliga var hur roligt de hade. Hur uppsluppna de var. Jag var en leksak, för dem att nyttja bäst de ville. Att slå mig mellan benen var att göra poäng. Däremellan lät de mig löpa på deras spelplan, bara för att fånga in mig när det behagade dem. Jag var så trött, så rädd, så ledsen, så nedbruten.

Så ringde klockan in. Rasten var slut. Jag var åtta år, och killarna som jagat mig var mina klasskamrater. De var alla vita, från svenska medelklassfamiljer. #vitakillarigrupp

Om psykisk misshandel

Var rädd om dig. Radera historiken efter att ha läst detta inlägg om du är rädd för vilka konsekvenserna kan bli!

Bilden är lånad från psykiskmisshandel.se

Få saker gör mig så heligt förbannad som psykisk misshandel, och jag har grottat ner mig i ämnet. Den kan lämna sår som aldrig någonsin läker, och vara nog så allvarligt som fysisk misshandel. Problemet är att den psykiska misshandeln inte syns, och därför kan inte offret dokumentera några skador eller visa upp dem för polisen. Jag vill verkligen inte bagatellisera fysisk misshandel med detta inlägg, men fokusera på den psykiska. Detta för att denna form av misshandel kan vara ännu svårare att upptäcka för en utomstående, och även för den drabbade själv. Precis som med fysisk misshandel så sker en normaliseringsprocess, som i regel leder till att offret skuldbelägger sig själv, och tror sig bära skuld för våldet. Våldsverkaren får offret att tro att hon provocerar honom till att misshandla, och att våldet skulle kunna upphöra om hon bara ändrade beteende. Detta är naturligtvis helt felaktigt. Fysisk misshandel föregås ofta av psykisk, och det är svårare att se en gräns för när otrevligheter går över i misshandel när det gäller psykiskt våld än fysiskt. Den som misshandlar fysiskt passerar en gräns vid det berömda "första slaget", men för den som uteslutande ägnar sig åt psykisk misshandel är gränserna mer flytande.

Har någon hört talas om att en förövare fått fängelsestraff för psykisk misshandel? Har någon hört talas om att en förälder fått ensam vårdnad om barnen för att partnern utsatt familjen för psykisk misshandel? Därute i stugorna finns mängder av barn som lider under hela sin uppväxt, och som får psykiska skador som aldrig läker, eftersom de växer upp med en förälder som misshandlar dem psykiskt. Vårt samhälle är väldigt dysfunktionellt när det gäller att hantera psykisk ohälsa i största allmänhet, och det visar sig i hur osynliggjort psykiskt våld är. Det visar sig även i hur utsatta och skyddslösa offer för psykisk misshandel är - något som kan försvåra läkningsprocessen. Det finns väldigt mycket att säga om detta, men jag kommer inte att gå in på rättsliga aspekter i detta inlägg.

Sidorna psykiskmisshandel.se, varningstecken.n.nu och narcissism.nu beskriver utförligt beteendemönstren hos förövarna, och den som upplevt psykisk misshandel känner snabbt igen sig i de beskrivna mekanismerna och händelseutvecklingen. Där står att det inte går att se vem som ägnar sig åt psykisk misshandel, men jag skulle ändå vilja nämna några punkter som kan utgöra varningssignaler. Den som känner igen detta hos något par i sin umgängeskrets kan komma att göra stor skillnad genom att fråga den som eventuellt är utsatt hur den mår och om allt står rätt till där hemma. Observera att dessa tecken inte är några bevis för att misshandel förekommer, utan rätt och slätt varningssignaler.

Jag kommer att använda "han" som pronomen på förövaren här, och "hon" som pronomen på den utsatta, eftersom mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt sett mer utbrett samhällsproblem än det motsatta, men exemplen kan såklart även appliceras på kvinnliga förövare, och på manliga offer.

1. Den som är narcissist/ har psykopatiska drag är ofta socialt kompetent och charmerande. Han är inte sällan framgångsrik och tycker om att stå i centrum för andra uppmärksamhet. Han lever för att få bekräftelse.

2. Förövaren framställer sig själv som offer. Det kan handla om att han beskriver partnern som krävande, på olika sätt, och situationen därhemma som dränerande. Han söker sympati för sin tunga livssituation, och framställer gärna partnern som labil. 

3. Trots sin beskrivning av situationen hemma som tung och dränerande så är det förövaren som syns till mest frekvent i sociala sammanhang. Det är han som har ett rikt socialt liv. Den utsatta syns däremot till alltmer sällan, i takt med att misshandeln intensifieras. Detta beror på att misshandeln drar ner henne psykiskt och gör henne utmattad, men även på att en förövare alltid söker efter att nå kontroll över sitt offer genom att avskärma henne socialt och hindra henne från att leva ett aktivt liv utanför hemmet. 

4. Förövaren har ett stort behov att att skydda sig själv genom att framställa sig som väldigt reko. Om han rör sig i kretsar där det är viktigt att vara politiskt korrekt så spelar han gärna rollen som den schyssta killen. Allt för att underminera offrets trovärdighet om hon skulle få för sig att börja berätta sanningen för omgivningen. Vi ska givetvis inte misstänkliggöra alla politiskt korrekta och feministiska killar därute, men dessa personlighetsdrag är klassiska tillsammans med de övriga punkterna på listan.

5. Det är av största vikt för förövaren att hålla de raseriutbrott och den terror som pågår innanför hemmets väggar till just hemmet. Ilskan och det heta temperamentet kan dock skymta igenom i andra sammanhang, och glimtar av detta kan läggas till listan av varningssignaler.

6. Om barn finns med i bilden så kan en otrygg anknytning märkas i umgänget mellan dem och den våldsamma föräldern. För den observanta blir det uppenbart att den andra förälderns sällskap föredras.

Vi kan oftast inte ändra på förövarna, för det är högst osannolikt att de kommer till insikt om att de är våldsverkare. Om de mot förmodan skulle göra det så krävs det att de söker hjälp, eftersom de i många fall lider av en personlighetsstörning. Vad du som vän eller bekant kan göra är att visa den utsatta ditt stöd. Det sker alltför ofta att män som visar sig vara kvinnomisshandlare eller våldtäktsmän snabbt ursäktas av sin umgängeskrets, som förminskar brotten. De betraktar honom som "en schysst kille", som nog inte är en "riktig" kvinnomisshandlare eller våldtäktsman. Just hans brott var nog inte så farliga. Snart dricker de öl eller tar en fika ihop igen. De signaler som därmed sänds ut till överlevaren säger att hennes trauman och skador inte är värda att ta på allvar. Det försvårar hennes läkningsprocess. Ta den överlevare som berättar om psykisk misshandel på allvar, och fundera över om du vill ha en sådan våldsverkare i ditt liv genom att fortsätta umgås med honom.

Läs mer här:

http://www.varningstecken.n.nu/

http://psykiskmisshandel.se/

http://www.narcissism.se/

Dagen för avskaffande av våld mot kvinnor

Idag, den 25 november firar vi den internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Dagen instiftades av FN's generalförsamlings tredje kommitté år 1999.

Igår, den 24 november, var en dyster dag för Sverige. Det Sverige vi inte längre känner igen, och där högerpopulismen normaliserats ända in i socialdemokratin, hos det parti som under så lång tid associerats med folkhemsbygge, välfärd och social trygghet. Regeringspartierna, S och Mp, tillkännagav en ny flyktingpolitik. En åtstramande sådan, med id-kontroller, som väntas slå hårdast mot ensamkommande flyktingbarn. Dessa ska även utsättas för medicinsk åldersbestämning. Tillfälliga, tidsbegränsade uppehållstillstånd införs, anhöriginvandringen begränsas, och gruppen "övriga skyddsbehövande" kommer hädanefter att nekas uppehållstillstånd. Besluten fattas med hänvisning till att kommuner och landsting går på knäna, och att Sverige måste få tid att hinna bygga upp socialtjänst, skola och omsorg där trycket idag är för högt.

Inom mig ringer mantrat om solidaritet framför allt annat, men det är inte vad jag tänkt skriva om idag. Idag vill jag skriva om internationella dagen för avskaffandes av mäns våld mot kvinnor.

Varje stängd dörr och återvändsgränd för de tolv miljoner syrier vars land ej längre existerar, är en seger för Daesh (Islamiska staten). Varje seger för Daesh är en seger för den fascism och det patriarkat som är deras stöttepelare. Fascism och patriarkala idéer är stark sammanlänkade överallt vi ser dem, såsom i Sverigedemokraternas partiprogram och förda politik. Patriarkatet är våldsamt, och alla oavsett kön faller offer för dess verkningar. Särskilt påtagligt blir det patriarkala våldet dock i den statistik som förs baserat på binära kön. Utövare av våld är nästan alltid män, och i nära relationer är offren väldigt ofta kvinnor.

Det patriarkala våldet tar sig dock väldigt många subtila uttryck. Det internaliseras i självhat, destruktiva tankar, begränsningar i vårt livsutrymme och den rädsla för män som vi anpassar våra liv efter. Detta tänker jag på när jag läser om den resolution som ledde till instiftandet av internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Där står: "Våld mot kvinnor avser enligt resolutionen handlingar som orsakar fysisk, sexuell eller psykologisk skada, både om det sker i det offentliga eller i privata sammanhang".

Mäns våld mot kvinnor grundar sig alltid i det patriarkala våldet, vilket genomsyrar hela vårt samhälle. Det orsakar ett enormt psykiskt lidande, både indirekt och direkt. Jag tänker på alla de kvinnor som överlevt det direkta våldet, alltså det som utövats av specifika män, gentemot specifika kvinnor. Vi skulle alla behöva gå i terapi för att hantera det indirekta, patriarkala våld vi alla utsätts för genom att leva i ett patriarkalt samhälle. Männen som utövar våldet skulle behöva det. De kvinnor som utsatts för det direkta våldet behöver det mest av alla. Att psykvården i dagens Sverige är så eftersatt och lågt prioriterad att endast en bråkdel av de som söker vård får den behandling de behöver- när de behöver den- möjliggör att patriarkatet och därmed mäns våld mot kvinnor fortsatt frodas i Sverige. Det visar sig bland annat i att sexton kvinnor varje år mördas av en man de har/tidigare haft en nära relation med.

Denna dag sänder jag kärlek till alla medsystrar därute som överlevt mäns våld.

Jag vill avsluta detta inlägg med en positiv nyhet som nått mig idag: I Gambia blir nu kvinnlig könsstympning förbjudet, med omedelbar verkan! Gambia är ett land jag besökt vid många tillfällen, och har en speciell relation till. Jag har ofta känt sorg vid tanken på att omkring 70% av alla personer med vagina i landet är könsstympade, och hoppats att de folkbildande projekt som förs i regionen mot denna tradition skulle leda till en förändring- förhoppningsvis i form av lagstiftning. Det vore naivt att tro att könsstympningen nu kommer att upphöra över en natt, men detta är ändå en stor seger! Om kvinnlig könsstympning är ett exempel på mäns våld mot kvinnor? Nej, traditionen har  främst upprätthållits och utövats av kvinnor. Om den är ett exempel på patriarkalt våld? Absolut.