Det här inlägget riktar sig främst till alla med en feministisk analys. Alla som vet, erfarenhetsmässigt eller kunskapsmässigt, hur det patriarkala våldet och övergreppet tar sig uttryck och hur dess mekanismer fungerar. Vi går runt och är arga, känner kamplystnad och vill bidra till förändring, eller hur? Vi hittar strategier för att orka, vi läser, vi pratar, vi delar och vi svär.
Det finns dock ett vägskäl där vår feminism sätts på prov, på ett ganska brutalt sätt. Där allt vi annars vet omprövas och ifrågasätts. Jag pratar om vad som sker när en man vi känner anklagas för att vara våldtäktsman/kvinnomisshandlare/psykopat.
Vi vet ju egentligen att det kan vara "vem som helst". Att samhället vi lever i fostrar män på ett sätt som får extremt destruktiva konsekvenser. Vi känner alla kvinnor som utsatts, och vet att logiskt sett så innebär det även att vi känner manliga förövare. Vi vet det inte syns på dem vilka som är förövare, och att de kan vara fullt fungerande socialt. Att dessa män är superbra på att rationalisera och rättfärdiga sitt beteende, och därför aldrig skulle erkänna vid en konfrontation. Vi vet att det är extremt ovanligt att kvinnor ljuger om att de utsatts för våld eller övergrepp. Vi vet att trots detta så misstänkliggörs och ifrågasätts kvinnor som berättar. Vi hatar att det är så.
Men ändå.
Ändå kan vi bara inte tro att det är sant när vi får höra om jobbarkompisen, polaren, eller (ve och fasa) familjemedlemmen. Det måste vara ett missförstånd! Tro mig, jag har också varit där. Vi letar febrilt efter förmildrande omständigheter och faktorer som gör det möjligt att det helt enkelt inte är sant. Allt vi vet omkullkastas i det läget, och det är mänskligt. Det är dock farligt. Det är traumatiserande för kvinnan som utsatts att vi ifrågasätter på det viset, och det innebär att strukturerna upprätthålls. Det innebär även att varken den utsatta kvinnan eller mannen som utsatt henne för brott kan komma vidare. När vi håller en manlig förövare om ryggen för att vi inte kan tro det om honom som "är så schysst" så kan han aldrig bli fri från de bojor som det patriarkalt sjuka samhället har lagt på honom. För även förövare är offer, i den bemärkelsen att de fostrats av ett sjukt samhälle. Vi måste kunna se det. De som utsatts för dessa män måste alltid sättas i första rummet, för deras läkning och för deras upprättelse. Vi måste dock även acceptera det sjuka i de manliga förövarna för att de en dag ska kunna bli friska.
Kan vi enas om att göra detta? Att inte tappa huvudet och glömma allt vi vet om våldets mekanismer när en man vi känner anklagas? Att inte säga "men har du hört han version?" när någon berättar för dig att killen du är kompis med är en förövare? Hans version kommer ALLTID att rättfärdiga hans beteende! Våra inre försvarstal och oviljan att acceptera vad "den schyssta killen" har gjort är mänskliga. Vi måste bara kunna genomskåda dem, hur stor utmaningen än är. Annars kommer ingenting någonsin att läka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar