Animal liberation goddammit!

Idag tänker jag på Ghandis gamla påstående om att graden av civilisation i ett visst samhälle kan mätas utifrån hur det behandlar sina djur. Igår kom den här artikeln, om hur Sverige klättrar i ländernas värstingliga över ekologiskt fotavtryck. Den baseras på WWF's Living Planet Report, och är så deprimerande läsning att det är svårt att greppa, och än svårare att samla ihop något framtidshopp. Kapitalismen är som ett skenande tåg som för oss alla rakt mot en bergvägg, men storbankerna och de multinationella företagen bakom spakarna är fortsatt övertygade om dess förträfflighet.

I artikeln står att hälften av alla djur försvunnit från jorden sedan 1970, och däribland finns otaliga arter som utrotats. Detta samtidigt som vi får ständiga rapporter om den ökade köttkonsumtionen, och får veta att 70% av jordens odlingsbara yta nu upptas av köttindustrin. Ibland har jag hört det ignoranta argumentet att det vore synd om korna och grisarna ifall köttindustrin inte längre fanns, för dessa arter skulle försvinna om deras funktion som mat åt människan försvann. Hur många arter på jorden har försvunnit på grund av att köttindustrin berövat dem deras livsmiljö?

I dessa politiskt mörka tider, då vi just fått en fascist med svåra ryckningar i högerarmen som andra vice talman i Sverige, inser jag att det var längesen vi tilläts prata om djurrätt. Djurens Rätt håller förstås fanan högt, och det ska vi vara tacksamma för. Jag nedslås av alla viktiga frågor som lämnas utanför när vi hela tiden förlorar mark och tvingas flytta tillbaka frontlinjen för våra kampen bortom en anständig gräns. Där har djurrättsfrågorna lämnats därhän. Jag hör aldrig några vegetarianer (och sällan veganer) prata djurrätt längre, och drar slutsatsen att det beror på att vi tvingas slåss mot mörkare hot. Gränserna har förskjutits. Varje gång frågan om vegetarisk kost diskuteras så hör jag endast miljöargumenten, aldrig de etiska aspekterna. Jag är rädd att det delvis beror på att det blir allt svårare att få gehör för sådana ställningstaganden i ett samhälle där utsatta grupper bland människor får sitt livsberättigande ifrågasatt- direkt och indirekt.

Det första den borgerliga regeringen gjorde efter att den kommit till makten 2006 var att avskaffa Djurskyddsmyndigheten. Jag tänker på Ghandis uttalande igen. Etiken står i vägen för ekonomiska intressen, vilket där och då drabbade djuren. Sedan fortsatte urholkandet av tryggheten för ickemänskliga djur i Sverige, vid sidan av ett allt svagare skyddsnät för barn, gamla, sjuka och flyende.

Jag är vegetarian sedan 1996, och vegan sedan 2003. Jag ser inte hur jag någonsin skulle kunna äta animalier igen. Att äta lakto- ovo-vegetarisk kost är ta del i både förtrycket och miljöpåverkan som köttindustrin orsakar, och därför bör vi utesluta animalier helt. Fråga de miljontals hankycklingar som mals ner levande varje år för att de inte kan lägga ägg. Fråga mjölkkorna som dödas vid fyra års ålder med inflammerade juver som tjänat ut sitt syfte. Fråga deras kalvar, vilka nekats både mjölken och att överhuvudtaget få ha en mamma, eftersom vi människor anser oss ha större rätt till den. Fråga din kropp om den verkligen är ämnad att indirekt dia en annan art, och det i vuxen ålder.

FN presenterade för flera år sedan i en rapport att den mänskliga civilisationens övergång mot vegankost är nödvändig för att undanröja de värsta klimathoten, vilket du kan läsa om här. Det är dock åter ett miljöskäl, som inte går in på etiska aspekter av köttätandet (jag väljer medvetet att skriva köttätandet, och inte köttindustrin). Genom att lyfta djurrättsfrågorna och de etiska aspekterna av köttätandet kan vi klä av patriarkala strukturer och maskulina ideal i vår kultur. Ideal som upprätthållet makt genom våld. Ideal som bygger hierarkier. Längst ner i hierarkin på vår planet finns djuren. Under kvinnor, barn, svarta, fattiga och andra utsatta grupper. När vi påtalar att djur skulle ha rättigheter som levande varelser så möts vi ofta av hånfulla kommentarer om att vi inte kan likställa djur med människor. För mig handlar inte djurrätt om att på något sätta jämföra värdet mellan olika levande arter, utan om att vi ska respektera alla levande individer utifrån deras behov- jur olika de än må vara i sin omfattning och komplexitet.

Jag vill rekommendera denna suveräna föreläsning av amerikanska psykologen Melanie Joy till alla. Joy har myntat begreppet carnism, och klär effektivt av köttätandet i vår kultur. Lisa Gålmark och Carin Holmberg är två andra forskare som förklarar samhällets djursyn och köttätandet som en del av patriarkatet.

Alla förtryck hänger ihop, och allt motstånd mot förtryck försvagar därför alla förtryck. Kämpa mot en form av förtryck, och du bidrar till att försvaga förutsättningarna för kapitalismens fortlevande. Att vara vegan är ett feministiskt-, antirasistiskt-, och socialistiskt val. Go vegan!

Männens allianser

Jag tänkte att vi ska snacka lite om patriarkala strukturer i föreningsliv och förvärvsarbete, och hur förbaskat svårt det kan vara att våga benämna dem.

Jag vill påstå att det är mycket svårare att ta upp exempel på manliga privilegier som en stöter på där än inom heterorelationer. Heterorelationer som inte är dysfunktionella utan bara normalpatriarkala och där vi känner oss trygga, vill säga. Sådana där vi är trygga nog att kunna diskutera på vilket sätt vi är ojämställda.

I ideella sammanhang och på jobbet blir det svårare, speciellt i mansdominerade sammanhang, eftersom vi har en proffessionell och inte personlig eller nära relation till varandra. Jag har engagerat mig samt jobbat i den mansnormativa och mansdominerade rockmusiksfären, och där har jag i hög grad känt av vilka privilegier männen haft i relation till mig, och att våra relationer inte är jämställda.

För ett antal år sedan råkade jag ut för illivilligt skitsnack och ryktesspridning inom den subkultur där jag rör mig. En intressant sak följde i den efterföljande, upptrissade stämningen: En snubbe kom med ett absurt påstående om något dumt jag hade gjort i rollen som arrangör till en av mina bandmedlemmar- även han en man. Min bandmedlem svarade lugnt att “Nej, det har hon inte alls gjort, för hon skulle aldrig göra så!” Snubben som kommit med skitsnacket avslöjade med sitt beteende en intressant grej i sammanhanget: Det faktum att han snackade skit om mig inför en person som var min bandmedlem och vän var för honom underordnat det faktum att de båda var män, och därmed förväntades ha en starkare allians. Min bandmedlem återgav det som uppenbart att snubben hade sökt medhåll, och sa själv att han såg det som solklart från sitt perspektiv att ryktesspridningen aldrig hade uppstått om jag hade varit man.

I arbetslivet har det här med männens allianser i mansdominerade sfärer varit väldigt närvarande för mig, och de har varit väldigt svåra att benämna. Det spelar liksom ingen roll att det finns massor av forskning som slår fast att en kvinna behöver vara mycket bättre för att bli betraktad som lika bra som en man. När du själv som individ och kvinna står inför exempel på hur det fungerar så är det ruggigt svårt att konfrontera någon med det.

Det finns ett internaliserat kvinnoförakt i detta, som skapar duktiga flickor och som får oss att tro att vi inte är bra nog om vi inte presterar dubbelt så bra som männen. Vad det sällan pratas om är den andra sidan av kakan, vilket är det faktum att vi känner den pressen just på grund av att vi VET, baserat på fakta, att vi måste presentera bättre för att betraktas som lika bra.

Jag är blond, bär mycket smink, korta kjolar och ofta urringade kläder. Det är min stil, och jag framhärdar tamigfan i min rätt att ha den och bli tagen på allvar. Jag har dock alltid burit med mig att det förmodligen gjort vägen till att bli bemött med samma respekt samt betraktad som lika kompetent ännu längre. Hur sjutton konfronterar du någon med det?

Jag minns när en person i min närhet berättade om en konferens hen varit på, där ett gäng män bland deltagarna hade inlett med att festa hårt första kvällen. Dagen efter anlände de sent till konferensen, med djupa suckar och teatraliska gester som för att ingen skulle missa hur bakfulla de var. Några hade till och med burit solglasögon. Jag minns en jobbresa där det var festival och öldrickande varje kväll. Min känsla varje morgon då teamet samlades var så skamsen, eftersom det förmodligen var uppenbart hur trött jag var. Jag ville hela tiden förklara att jag inte alls var bakis, bara jetlaggad och sov dåligt om nätterna. Återigen det internaliserade föraktet, som inte går att bli kvitt så länge vi lever i en värld som betraktar oss som olika kompetenta beroende av kön.

Som kvinna har du aldrig naturliga allianser på en mansdominerad arbetsplats. Du är alltid avvikande, vilket innebär ett outtalat ifrågasättande av ditt mandat. Jag har så många gånger känt mig besviken på mig själv när jag gjort missar, som att glömma bort att ringa samtal jag skulle ha ringt eller bommat möten för att de aldrig skrevs in i kalendern. Sedan har jag sett manliga kollegor göra sådant i långt större utsträckning än mig själv, och hur de ryckt på axlarna åt saken. Samtidigt har jag fått kritik för mina missar som de själva sluppit.

Hur konfronterar vi männen i föreningslivet och på våra arbetsplatser med de där subtila strukturerna som påverkar oss dagligen? De som sällan leder till händelser där vi kan lägga fram bevis för att vi blivit förfördelade just på grund av kön- eftersom det alltid kan hävdas att skälet är ett annat när det sker på individnivå? Det finns en massiv bevisning för att dessa strukturer existerar, men det går alltid att hävda att vi överreagerar (hysteri-retoriken), är överkänsliga eller inbillar oss när det kommer till enskilda exempel.

Vill du som man vara en god allierad i den feministiska kampen? Rannsaka dig själv i dessa sammanhang, och kontra aldrig med härskartekniker om en kvinna konfronterar dig med dina priviliegier. Hon har rätt till sina upplevelser, och jag kan lova att det satt långt inne att yttra dem. De strukturer som bevisligen existerar sker inte bara någon annanstans- de sker där du finns. Därför har det hon säger garanterat substans.