Åh Madonna!

Igår såg jag Madonnas gripande tal då hon mottog priset som Billboard Woman of the Year 2016 och kände hur en säck knöts ihop. Jag växte upp med Madonna som min främsta förebild. Hon var det ultimata rebellen för en liten flicka i det småländska bibelbältet: hon var "för mycket", hon var vulgär, hon var slampig, hon var excentrisk, hon hade ett ovårdat språkbruk och hon var sexuellt utlevande. Några av mina klasskompisars föräldrar ifrågasatte mitt val av förebild när jag i mellanstadiet började permantenta håret, bära solglasögon med strass, hade lila och svarta kläder med spetsar och så småningom började bära mascara. Där och då väcktes min livslånga kärlek för smink och subkulturella uttryck. Jag bestämde mig för att aldrig skamma tjejer som var sexuellt utlevande och att inte lägga band på mina tendenser att vara ful i munnen.

    Madonna uttrycker i talet att hon under sina tidiga år som artist aldrig tänkte i termer av feminism, trots den sexism och misogyni hon möttes av. Jag tänker att få grupper är i så stort behov av feminismen som kvinnliga artister, men att de under lång tid stigmatiserats av av densamma*. Det är svårt att till fullo förstå hur svårt det måste ha varit för en artist som Madonna under åttio- och nittiotalet (då hon var den största), att utstå så mycket hat och förakt i media och i den samtida diskursen om hur kvinnor skulle vara. Detta samtidigt som feminismen inte hade något direkt stöd att ge. Under denna tid präglades det feministiska samtalet kring kända kvinnor om deras förmåga att uppvisa självrespekt och inte falla för frestelsen att behaga patriarkatet och den manliga blicken genom att klä av sig. Kända kvinnor som inte vek ut sig hyllades för att de inte tillät sig att bli objekt. Som om ansvaret för objektifieringen låg hos dem och inte hos de manliga betraktarna!

    På den tiden var inte kvinnliga artister uttalade feminister och jag förstår dem. Ett sådant tillkännagivande hade bara gett dem ytterligare ideal att leva upp till och ytterliga kritiska granskningar. Jag hoppas att kommersiellt framgångsrika kvinnliga artister idag känner av en mer inkluderande och stöttande feminism, Det lär behövas i internets tidevarv. Kvinnor som tar avstånd från feminismen gör det ofta med argumentet att de "inte vill se sig som ett offer". Fy fan vad svårt det måste vara att kombinera den inställningen med en verklighet där du som känd överöses med hot om våldtäkt, glåpord som hora, ryktesspridning kring ditt sexliv, blir kallad ful och så vidare i internets kloaker! När alternativet borde vara en feminism som erkänner det förtryck du utsätts för och organiserar sig för en förändring vi alla gagnas av.

    Madonna berättar i talet om det våld och hat hon utsatts för, inklusive våldtäkten med en kniv tryckt mot halsen. Jag ryser. Det är smärtsamt, men att en artist som just utsetts till årets kvinna av Billboard väljer att prata om detta i ett tal visar på flera saker. Det visar på ett uppdämt behov av upprättelse och ett erkännande för att i över tre decennier ha kämpat i en patriarkal motvind. Det visar också att vi idag, år 2016, befinner oss på en plats där hon kan kräva den upprättelsen i just detta forum, bli lyssnad till och hyllad för sin redogörelse.

    Ända sedan jag tog till mig Madonna som idol under det sena åttiotalet så har jag sett det som självklart att vi kan vara rebeller genom smink, kläder och nakenhet. Det tog mig dock många år att få verktygen att formulera det i ord. Det feministiska samtalet har tack och lov börjat komma dit, efter åratal av bröstaktivism och en våg av kroppsaktivism i sociala medier. Teoretiker som Judith Butler har gett oss verktyg som performativitet och subversivitet, vilket gjort det lättare att förstå flera dimensioner av kropp och kön. Det innebär inte att vi ska förneka de maktstrukturer som finns i hur vi socialiseras som kvinnor eller att vi kan tro att vi har ett fritt val inför den manliga blicken. Det ger oss däremot verktygen att se människan som mångfacetterad och att vi för olika kamper i relation till det patriarkat vi alla måste förhålla oss inför.

*edit: Jag är givetvis väl medveten om hur privilegierade _kommersiellt framgångsrika_ kvinnliga artister är (hallå, resten lever på typ existensminimum). Men att jag själv snöat in på musiketnologi beror på på att de sexistiska och misogyna diskurserna i samhället dras till sin spets inom populärkulturen. Alltså är den normerande, och förändras de normerna så har det verkningar för alla kvinnor.