Feminist? Eller kanske femenist?

Under helgen arrangerades Umeå Open, stans stora inomhusfestival, som stoltserar med att de "kickar igång festivalsäsongen". I år spelade artister som Hello Saferide, Silvana Imam, Beatrice Eli, Lorentz, Totalt Jävla Mörker, Besserbitch, Familjen, och många fler. Jag missade tyvärr festivalen genom att åka till Stockholm för att istället utbilda lägerarrangörer i Jämställdhetseffekten, för Crossing Boarders. En nog så trevlig syssla, men det blir alltså ingen festivalrecension från mig i år.

Umeå Open är bra på att jobba med könsfördelningen, jämfört med många andra festivaler, och har alltid starka kvinnodominerade akter bland sina headlines. I år hade de gjort ett briljant tilltag, genom att printa ordet "Feminist" på festivalarmbandet. En möjlig invändning mot detta (från vettigt håll) skulle kunna vara att ordet urholkas när det görs så mainstream att det inte behöver laddas med en faktisk analys eller den minsta lilla tillstymmelse till kamp från den som bär det. Själv tycker jag bara att tilltaget är fantastiskt! Se bara nedanstående kommentar, hämtad från Västerbottenskurirens kommentarsfält:

Jag får samma mysiga känsla i kroppen som när hundratals arga köttätare gick i taket över att Way Out West gick ut med att de enbart skulle sälja vegetarisk mat på festivalområdet. Arga, kränkta män som blivit ofrivilligt PK genom att köpa en festivalbiljett är något av det roligaste jag vet. Ska de alltså behöva stå för allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett kön när de går på den där PK-maffia-festivalen? Stackarna! Jag kan inte låta bli att undra om kommentaren är allvarlig, eller ett roligt skämt, med den klassiska felstavningen och allt. Vad ville Peter uppnå med att slita av sig armbandet han betalat 600 kronor för? Går det ens att slita av de där banden för hand? Kände han sig nöjd med sitt statement, vilket förändrade exakt ingenting och endast ledde till att han gick miste om alla de konserter han betalat för att se? Frågorna är många. Tack för garvet, Peter, och tack för en lyckad kupp, Umeå Open!

Att prata om män som grupp

Det påstås ofta att män som grupp känner sådant motstånd mot att just problematiseras som grupp på grund av att de traditionellt sett sluppit det. Vi får tala om alla andra som grupp, såsom kvinnor, barn, gamla, muslimer, danskar, hörselskadade, amerikaner, journalister, hundägare, charterturister och homosexuella. Men diskuterar vi gruppen män så är vi generaliserande, har fördomar och borde se till individer istället. I analysen ingår att ta fasta på mannen som norm, och att normen inte brukar benämnas. Därför blir det jobbigt för männen när vi pratar om dem som grupp, för denna grupptillhörighet har aldrig behövt bli synlig förut.

Jag håller med om den analysen, men samtidigt så vill jag tillägga att vi visst får prata om män som grupp- på vissa premisser. Antifeministerna och jämställdisterna pratar hemskt gärna om män som grupp så länge de får framställa män som offer, eller i positiva ordalag.

Det är helt ok att prata om mäns överrepresentation i självmordsstatstiken - så länge vi inte börjar snacka genus och ser maskulinitetsidealen som förvägrar män verktyg att prata om sina känslor som orsaken, utan beskyller det feministiska samhället som bara fokuserar på kvinnors problem.

Det är helt ok att prata om att killar har sämre betyg än tjejer i skolan- så länge vi beskyller feminismen och det "antågande matriarkatet" för det, istället för att diskutera maskulinitetsideal, och se lösningen i ökad genusmedvetenhet.

Det är helt ok att prata om att män är överrepresentade bland offer för våldsbrott- så länge vi inte poängterar att de även är överrepresenterade bland förövarna, och att lösningen för alla ligger i att få bort maskulinitetsidealen.

Det är helt ok att prata om skottlossningarna i Göteborg, IS-rekryteringar, terrorister, fotbollshuliganism, våldtäkter och gatuvåld- så länge vi inte benämner att en förkrossande majoritet av alla bakom dessa rubriker och brott är män, och problematiserar de ideal som lett till förekomsten av dessa destruktiva samhällsproblem.

Vi ska med andra ord inte peta i maskuliniteten, som av dessa mansaktivister sägs vara av naturen given. Det är här vi bara får se individer, för annars "hatar" vi män som grupp och är inte ett dugg bättre än rasister. Jag vet att jag slår in öppna dörrar här, men är det inte ganska uppenbart att vi har ganska mycket att vinna på att snacka om män som grupp? Då menar jag inte "vi" som i någon konspiratorisk feministmaffia som vill utmåla män som onda, utan hela samhället- inklusive männen själva. Vore det inte bättre att se att generella, socialt betingade beteendemönster och ideal finns även inom den egna gruppen, och att oönskade sådana kan förändras om vi blir medvetna om dem? Här slår antifeministerna och jämställdisterna ifrån sig och vill se andra orsaker till problemen än maskulinitetsidealen. Detta görs genom att endast utmåla invandrade män, män i förorterna eller män med psykiska problem som problemen. Dessa grupper kan begå brottsliga och vidriga handlingar för att det är beteenden som hör gruppen till. Det är aldrig rätt och slätt män som är problemen- för att de är män och därför fostrats in i roller som begränsar livet för både dem själva och andra. Ska vi snacka om män utan att sätta in dem i någon social kontext som rör missbruk, psykisk sjukdom, geografisk hemvist eller etnicitet, så får vi endast benämna dem som individer.

En sista fråga: Framstår det inte som en betydligt mer positiv manssyn att betrakta problemen som socialt skapade- och därmed föränderliga- än att betrakta dem som av naturen givna? Jag är ledsen (eller nä det är jag inte), antifeminister och jämställdister, men jag kommer aldrig att gå med på att betrakta maskulinitetsidealen som både naturliga och icke destruktiva.

Barrikader, trojanska hästar och separatistiska rum

8:e mars passerade utan något blogginlägg, vilket var oavsiktligt. Jag ämnade skriva något, men var för slutligen trött för att orka (jag demonstrerade såklart under dagen, och det känns trots allt mer relevant att kämpa irl än på www den 8.e mars). Min plan var att skriva om att jag instämmer med alla som betackar sig för något "grattis" på internationella kvinnodagen, men att det ändå är en dag då vi kan unna oss att fira vunna kamper. De har inte kommit gratis. Feminismen brukar kallas för "historiens mest oblodiga revolution", men det känns något hånfullt med tanke på alla de mord, den misshandel och de våldtäkter som alltjämt sker i patriarkatets tjänst. Motståndet mot patriarkatet må vara oblodigt, men förtrycket vi bekämpar har skördat och skördar alltjämt hisnande många liv världen över.

Jag har funderat en del på feministiska strategier på sistone, på hur viktigt det är att vi för våra kamper på olika nivåer, och att de tar sig olika uttryck. Här skulle jag såklart kunna sväva iväg i all oändlighet i hyllningar till fjortonåringar som vägrar bikiniöverdel på badhuset, om den livsviktiga genusforskningen, om Liv Strömquists smarta och folkbildande satir, om systrarna Kronlöfs humor, om Pussy Riot, om alla vassa skribenter som skakar om och räddar mig gång på gång, om Carolina Falkholts fittmålningar, om FATTA-kampanjen, teaterföreställningarna, föreningarna, nätverken, böckerna, konsten, studiecirklarna, festivalerna, pedagogerna och politikerna som för kamper i micro- och macroformat, hela tiden.

Inom dessa små och stora insatser för feminismen finns det som görs på barrikaderna (ursäkta min slarviga användning av ordet, som här är väldigt bildlig). Jag tänker på alla insatser där vi faktiskt benämner problemen och höjer våra röster för en förändring. Det kan göras i skrift, uttryckas verbalt eller i handling. Sedan har vi de trojanska hästarna. De kan yttra sig genom exempelvis representation i populärkulturen, och ett fantastiskt bra exempel är grymma festivalen Musikens Makt i Luleå. När andra musikfestivaler med en feministisk agenda lyfter frågan och använder sig av sitt medvetna artistbokande i sin profilering, så agerar Musiken Makt trojansk häst genom att se till att 100% av akterna frontas av ickemän, och låter lineupen tala för sig själv. På samma sätt finns det band med personer som läses som kvinnor vilka av olika skäl aldrig uttalar sig i feministiska frågor, utan att för den sakens skull sakna en feministisk medvetenhet eller agenda. Vissa vill helt enkelt låta musiken och scenframträdandena tala för sig själva. Andra ställer sig på barrikaderna som en del av artistskapet- i låttexter, intervjuer, videos och framträdanden- och jag älskar att båda delarna finns. De kompletterar varandra och är båda omistliga i kampen för förändring.

Sedan har vi de separatistiska rummen, de i vilka vi får uppleva systerskap, kamratskap och stärka varandra utan cismännens närvaro. De där vi slipper bli tystade, slipper lägga munkavle på oss själva, slipper begränsas i vårt utrymme, och får känna styrkan och lättnaden i att dela erfarenheter med andra. Rum där ilskan alltid är närvarande, men där den också alltid omsätts i kampanda och pepp.

Ett nytt sådant rum har just skapats: En kvinno- och transseparatistisk grupp i ett visst socialt media, där vi bygger ett kontaktnät inom den svenska punk- och hardcorescenen. Det är fascinerande vilket uppdämt behov vi uppenbarligen har av ett rum inom denna scen utan cismän- de som annars utgör normen och tar det allra största utrymmet inom en traditionellt sett mansdominerad genre. Jag har sällan sett en sådan pepp, gemenskap och schysst stämning i ett så aktivt forum på nätet. Gruppen ger mig en rejäl portion hopp inför framtiden, och jag ser redan nu att den kommer att måla om kartan och leda till förändring.

Celluliter, del 3

Jag ger mig till slut på det där med att grotta ner mig i ämnet celluliter. Jag googlar runt, och läser om att celluliter är förtätningar i fettvävnaderna i underhudsfettet, eller kanske ödem, eller ojämnheter som uppstår på grund av försämrad cirkulation i vener och lymfatiska systemet, eller något som bildas på grund av kortisol i kroppen. Enligt somliga källor kan celluliter uppstå till exempel under puberteten, eller efter en graviditet. På flera ställen hävdas det att celluliter beror på slaggprodukter i kroppen, vilket avfärdas som strunt på andra sidor.

Jag läser om tester av behandlingar som ska få bukt med celluliter- varav den dyraste kostar 18 000 kronor! Favoriten är ändå alla dessa krämer och geler som finns på marknaden, för hur sjutton sådana ska tränga ner i bindväven övergår mitt förstånd. Ändå ingår de i testerna av allehanda produkter och behandlingsmetoder, och kostar ofta åtskilliga hundralappar. Fantastiskt nog så får de inte heller underkänt av testpanelerna, som tycker att det trots allt kändes skönt och svalkande att smörja in låren varje kväll (!).

För att bli av med de rackarns groparna så rekommenderas viktnedgång, träning, bra kost och motion. Same old, alltså, för att hålla våra kroppar och liv under kontroll. Ja, och så de där behandlingarna av varierande kostnad och förväntade resultat.

Det går knappast att hitta en källa som berör celluliter vilken inte behandlar önskan att bli av med dem. Detsamma gäller troligtvis sådant som rynkor, ärr eller bristningar. Det förutsätts helt enkelt att alla som har celluliter också lider av dem, trots att så gott som alla med en livmoder har dem, i varierande grad.

En av dessa sidor inleds med följande ord:


"Celluliter är ett av de största problemen för kvinnor i västvärlden"


Är det inte fantastiskt? Här har jag gått och trott att våld i nära relationer, diskriminering på arbetsmarknaden, sexuella övergrepp, allehanda patriarkala strukturer och kapitalismen var sannolika aspiranter bland topp tre på den listan, men här kommer alltså en helt otippad bubblare och spöar dem alla: CELLULITER!!!

Detta trots att samtliga källor verkar överens om att dessa är totalt ofarliga ur ett rent hälsomässigt perspektiv. Ska vi ta och fimpa apelsinhudsångesten eller? #celluriots