Samtidigt vill jag nyansera detta. Vi tar bilden nedan som exempel, eftersom just snygga selfies har stått i centrum för debatten (sorry, ids inte länka en massa just nu. Kolla inlägg och instagramflöden hos tex. Cissi Wallin, Lady Dahmer, Fanny Åström mfl.). Jag håller med kritiken i det att det inte går att säga rakt av att snygga selfies är feminism eftersom de är "stärkande" och "ett sätt att ta plats", osv. Men jag tänker att många saker vi gör kan vara flera saker samtidigt.
Om vi tar denna selfie som exempel så tänker jag att den till exempel kan innehålla dessa saker:
- En strävan efter bekräftelse för mitt utseende (överlevnadsstrategi)
- En vilja att claima rätten att vara 35 år, tvåbarnsmorsa och få vräka på på med en massa galet smink (både överlevnadsstrategi och feminism)
- Filter som gör mig mer normsnygg och slät (överlevnadsstrategi)
- En vilja att uttrycka och stå upp för den jag är (feminism)
- Motstånd mot idealen i det småländska bilelbältet där jag växte upp som sa att tjejer ska vara väna och naturliga (feminism)
- En strävan efter att vinna status baserat på utseende (överlevnadsstrategi)
- En strävan att hylla feminina uttryck istället för att nedvärdera dem (både feminism och överlevnadsstrategi)
- Att vilja skita i rådande trender och bara vara sig själv, oavsett om någon man tycker det är snyggt eller inte (feminism)
Lite grovt indelat. Varje selfie kan innehålla sådana här inslag i varierande grad beroende på avsändare, dagsform och annan kontext. Alla måste inte heller hålla med mig i analysen om vad som är feminism och inte ovan, men det är väl en viktig del i det feministiska samtalet?
Ett annat inslag i debatten som jag vill nyansera är det att normsmala kroppar inte kan exponeras i feministiskt syfte. Jag är just nu väldigt intresserad av var gränsen mellan subversiva och konformistiska uttryck går och håller på med research i ämnet inför min kommande masteruppsats. Lady Dahmer skrev något i denna debatt om att det inte är feminism att visa upp normsmala lår med celluliter, vilket jag inte alls håller med om även om jag höll med henne i övrigt. Den kropp som läses som kvinnlig är förtryckt av patriarkatet, smal eller inte. Vi normsmala ska inte tro att vi kan bidra till den kroppspositivistiska rörelsen, men vi kan absolut visa upp våra kroppar i subversiva syften. Jag står fortfarande för att det var en feministisk handling att visa upp celluliterna på mina relativt smala lår i denna blogg. Celluliter anses fult och det strider mot normen att visa upp dem utan att skämmas. Kända kvinnor blir ständigt skammade för celluliter i skvallerblaskor, vilket sänder signaler om att de ska döljas. En tjock kvinna har garanterat en längre startsträcka för att kunna visa upp sina gropiga lår, men det diskvalificerar inte förtrycket mot smala kvinnors kroppar. I feminismens namn måste vi erkänna det som en förtrycksgrund vara kvinna, utan att kräva att fler förtryckande faktorer ska läggas till listan. Det måste räcka, för vad har feminismen blivit annars? Vi måste hålla den tanken i huvudet samtidigt som vi erkänner att det är än svårare att vara BÅDE kvinna och tjock. Om förtrycksgrunden kvinna inte får stå för sig och vara tillräcklig så borde det rimligtvis inte heller räcka att bara vara kvinna och tjock för att få exponera sig i feminismens namn. Då borde alla förtrycksgrunder krävas, såsom mörk hudfärg, gammal, fattig, trans och bärare av ej normfungerande kropp.
Jag tror att vi tjänar kampen bäst genom att hålla dessa perspektiv i huvudet samtidigt och stötta varandra oavsett hur stor eller liten den enskildes kamp kan te sig.
