Jag minns hur jag sprang, och hur de gensköt mig från alla håll. De hade tillhyggen, och de skrattade. "Sluta!" skrek jag. Jag letade efter någon glimt av empati i deras ögon, försökte nå in bortom gruppdynamikens diktatur. De reagerade inte. Deras slag träffade mig i skrevet, gång på gång. Snyftande sökte jag skydd. Det måste finnas en utväg! Alla ord de yttrade sinsemellan handlade OM mig, som om jag inte var närvarande. Mina egna bönfallanden om nåd bemöttes aldrig. De lät mig springa, bara för att få njuta av katt- och råttaleken. Snart hade de genskjutit mig, igen. Jag såg mig desperat omkring. Fanns det ingen som såg, som kunde rycka in och hjälpa mig? Jag var inte lika stark som dem, och de var säkert femton stycken. Jag försökte hitta deras svaga länk. Någon måste väl känna empati? Någon av dem måste väl se mina tårar och känna att vad de gjorde var fel? Nya armar runt min kropp. Flera par. Sedan käppen som slogs mot mitt underliv. Det började göra riktigt ont. "Kan det inte bara vara över?" Det mest påtagliga var hur roligt de hade. Hur uppsluppna de var. Jag var en leksak, för dem att nyttja bäst de ville. Att slå mig mellan benen var att göra poäng. Däremellan lät de mig löpa på deras spelplan, bara för att fånga in mig när det behagade dem. Jag var så trött, så rädd, så ledsen, så nedbruten.
Så ringde klockan in. Rasten var slut. Jag var åtta år, och killarna som jagat mig var mina klasskamrater. De var alla vita, från svenska medelklassfamiljer. #vitakillarigrupp
